Only mine

Part 12

Det snurrar i hela mitt huvud och jag vill inte öppna ögonen. Jag vill inte mötas av verkligheten igen. Jag vill somna in och leva i drömmarnas värld för alltid. I den lyckliga världen inte i misären som blivit min vardag. Varför kan man inte få göra det? Jag hör hur någon läkarröst uttalar mitt namn, Sophie, Sophie. Jag öppnar motvilligt mina ögon och möts av Andre. Jag tittar mig runt omkring och inser ganska fort att jag ligger i mitt rum. Jag verkar levande iallafall bara en fruktansvärd huvudvärk.

- Du kollapsade igår natt av stress och händelsen på klubben som ökade din stress enormt. Jag har gjort tester på dig och allt verkar bra nu, säger Andre.

Han får mig att minnas kvällen. Mannen som tittade skumt på mig, skottlossningen på klubben och hur Emilio verkligen skyddade mig. Skyddade han verkligen mig? Kanske var det riggat bara för att han skulle vinna min tillit men någonstans vet jag att det inte stämmer. Det verkade väldigt seriöst. Undra om någon tog skada? Jag är glad att inte jag kom till skada iallafall. Jag måste prata med Emilio idag. Är det meningen att jag ska tacka honom för hans insatts eller ska jag inte? Om man tänker efter skulle jag aldrig råkat ut för det som hände iförrigår om jag inte blivit tvingad in till denna världen. Någonstans var det faktiskt Emilios skyldighet att rädda mig för det är hans fel att jag ens befann mig på klubben den kvällen. 

Dessutom lät jag honom trösta mig, varför gjorde du det Sophie? Jag var inte mig själv vilket inte är så konstigt i för sig, när man får ett vapen riktat mig sig är väl ingen sig själv. Men det som retar mig var att jag tyckte om hans armar runt min kropp. Jag sög åt mig av all närhet jag kunde få. Jag vägrar inse att jag faktiskt gillade omfamningen och skyller det på hela situationen istället. Samtidigt minns jag de vältränade, solbrända armarna runt min kropp precis som att det vore en hjälte som lovade att alltid finnas där för mig. Vilket är konstigt för jag kan inte förstå varför. Det blir inte bättre va att alla här är tysta och inte alls släpper in mig. Det har snart gått en vecka sedan jag kom hit. Alla dar och nätter har bara flytigt ihop men om jag inte missminner mig är det en vecka. Jag måste ta detta i mina händer nu och en gång för alla få svar. Jag vänder mig om till Andre som står och skriver på ett papper. 

- Andre, kan du ta hit Emilio. 

Andre nickar sammanbitet till svar och går sedan ut genom min dörr för att hämta Emilio. Jag känner nervositet av någon anledning. En nervositet på vad jag säga och över vad han ska säga. Jag känner även en frustrerande känsla. Han kanske kommer förminska mig och kränka mig för mina handlingar igår vilket jag kan förstår för jag tycker själv jag skämde ut mig. Vem finner tröst hos sin kidnappare? Några sekunder senare dyker han upp. Där står han i dörren iklädd en svart t-shirt och ett par vanliga jeans. Solen från fönstret lyser upp honom. Det blir som en aura runt omkring honom. Hans italienska utseende tillsammans med solen omkring honom gör mig ännu mer nervös. 

- Hur mår du? Är hans första fråga. 

- Jag mår bättre, mycket bättre, svara jag. 

Han nickar till svar och tittar sedan ner på min kropp för att leta upp skråmorna som inte existerar. 

- Kan du förklara för mig varför jag blev utsatt för detta Emilio. Jag måste få svar, jag kommer bli galen annars, säger jag frustrerat. 

- Sophie, det du blev utsatt för igår var såklart inte meningen och jag säger det igen det kommer aldrig hända, säger han. 

- Även om det inte ska hända igen hände det igår och jag måste få svar Emilio. Vad fan gör jag här? Frågar jag argt. Jag börjar tappa tålamodet nu. 

- Är du arg la ragazza? Ett skratt lämnar hans mun. 

- Lägg av. Svara istället mig, säger jag. Jag tänker inte ge mig.