Only mine

Part 16

Jag vaknar av att någon smeker mig lätt på kinden. Mina ögon öppnas däremot inte för jag vet nog vem den personen är, Emilio. Mina ögon vill inte möta hans bruna ögon och ännu en gång skämmas. Fan att allt bara gick snett. Vid det här lagret skulle jag befunnit med i Chicago hos Zara och klappat hennes hundar. Istället är jag tillbaka på ruta ett i Emilios hus helt utmattad. Mina förhoppningar på frihet var så stora. Ett falskt och misslyckat hopp är nästan värre än inget hopp. 

- La ragazza, viskar Emilio.

Jag öppnar långsamt mitt ena öga och tillsist mitt andra. Mina blå ögon möter hans rådjursögon. Han ger mig ett leende. Det är inte ofta man får se honom le, har det hänt något speciellt?

- Jag vet att du är trött men jag vill inte att du ska svälta ihjäl. Följ med ner och ät, säger han.

Min mage kurrar till och bekräftar att jag fortfarande är helt utsvulten. Men jag tvekar. Alla andra kanske sitter där nere och är jättebesvikna på mig. Alla kommer säkert hata på mig för att jag rymde. Men maten lockar hungriga mig vilket gör att jag inte bryr mig. Varför ska jag ens bry mig om vad de tycker? Jag sätter mig upp i sängen och går sedan ner tillsammans med Emilio. Medan jag sov måste någon ha bytt kläder på mig. För de leriga och blöta kläderna sitter inte längre på min kropp. Jag ber till gudarna att det inte var Emilio som gjorde det men eftersom mina sår även blivit fixade antar jag att en läkare kanske gjorde det.

Vi kommer ner till en tom matsal, inte tom på mat utan tom på människor. Även om jag inte vill träffa dem andra vill jag inte heller äta själv med Emilio. Han drar ut stolen till mig. Det var värst rent, när blev han en gentleman? Jag slår mig ner och lika så gör han på stolen bredvid. En hushållerska kommer sedan för att servera oss. Hon serverar mig en gudomlig köttgryta med ris och sallad. Jag hugger in direkt.

- Jag måste få svar på en del frågor nu Sophie, säger Emilio.

- Du kan ju börja med att svara på mina, säger jag och himlar med ögonen.

Emilio ignorerar mitt svar och jag fortsätter bara att glufsa i mig av maten.

- Hur såg mannen i den svarta bilen ut? Frågar han.

Jag beskriver mannens utseende så detaljerat som möjligt.

- Hans näsa kan nog vara bruten nu kan jag ju tillägga för det påverkar väl utseendet, säger jag stolt.

Emilio börjar skratta, lite chockad av min kommentar. Jag skrattar med honom.

- Vänta nu här lite. Bröt Sophie en näsa igår?

- Ja det gjorde hon, svarar jag samtidigt som jag skrattar.

Emilio skakar på huvudet men blir snabbt allvarlig igen.

- Gjorde han dig illa?

- Nej. Inte mer än att försöka hålla mig kvar i bilen. Värt att notera i för sig var att han ringde Tom och Peter, säger jag.

Man ser på Emilios ansikte att han precis insåg något av min kommentar och beskrivning. Vad vet jag såklart inte. Han tar upp sin mobil och skickar iväg ett SMS. Jag tittar på de tomma stolarna bredvid mig. Det är på ett sätt skönt att de inte är här men jag undrar fortfarande vad de gör. 

- Var är dem andra?

- De letar efter både Tom och Peter men framförallt killen som du åkte bil med. Vi tror att han kan sitta inne på viktig information dessutom är det fan inte okej att försöka ta dig ifrån mig,  svara han.

Jag är förvånad över att han svarade så pass ärligt. Snacket om att "ta dig ifrån mig" gör mig bara irriterad. Jag äger mig själv men det verkar vara ganska svårt för Emilio att inse det.