Ensam i skogen

Vattnets kraft

När jag kollade ut ur "tältet" så var solen inte på väg upp. Jag blev fundersam. Men mitt ute i vattnet så var det en ljusblå pelare typ. Den lyste väldigt stark i en blå färg. Jag tog upp mobilen som absolut inte hade någon täckning. Men klockan var liksom 10:00.     Jag tog av mig kläderna och simmade ut till pelaren. Vattnet var kalt och jag kände sjögräs när jag kom längre ut. Jag var framme. Jag rörde vid pelaren. Jag blev yr. När jag tittade upp mot den lilla ön mittemot vårat camp så såg jag en liten by med människor. Jag visste inte vad jag skulle tro. Pelaren var kvar. Jag simmade tillbaka. Spikey var kvar men det var inte byn. Vattnet blev helt magiskt. Det skimrade över vattnet. Allt blev helt makalöst. Jag bara stog och gapade. Hur kunde det bli så bra från att vara kidnappad i 3 månader och nu sitter på en sten till ett magiskt  vatten. Jag skulle titta på Spikeys sår. Det hade läkt. De hade bara gått 2 dagar. Jag fattade inte hur men hon mådde bra iallafall. Vi hade fäst oss vid varandra. Jag gick ut till vattnet och skulle fånga fisk. Där, där var det ett fiskenät med 3 stora regnbågar. Jag blev helt chockad. Men samtidigt så himla glad. Jag tog med fiskarna och nätet.  Det var glöd från elden kvar. Konstigt tänkte jag för det hade ju blåst under natten. Men jag grillade alla iallafall. Jag ville vara kvar här tänkte jag. Jag ville vara här för mina föräldrar brydde sig inte om mig. Dom brydde sig nog inte ens att jag var borta. Jag hade sett på nyheterna att dom iallafall hade gjort en utredning om mig. Men jag trivs här med Spikey. Jag gick och la mig. Mina drömmar tog över.
Jag drömde att vattnet gjorde så allt jag vill gick i uppfyllelse. Jag ville ha mat och fiskenät, jag ville att Spikey skulle må bra jag vill vara kvar här. När jag vaknade så hade Spikey växt.