You And I ~Oscar Enersad~

Från Början 22.

VI HAR NÅTT 600 LÄSARE!!!
Skulle egentligen ha väntat med att ge ut detta kapitlet men eftersom det är Oscars födelsedag och jag vill vara extra snäll så varsågod! Ett nytt kapitel...

*

Tidigare...
"Jag måste börja från början"

Oscars pov.

"Min familj är lite speciell... alla i familjen är bäst på någon sport. Min mamma har varigt finsk mästarinna i sprint, pappa finlands bästa ishockey spelare, min storasyster Amelie har vunnit guld i ungdoms OS i skidning, min storebror Adam är Europas bästa snowboard åkare, sen kommer jag där emellan... Min lillabror William är Skandinaviens bästa fotbolls spelare och min lillasyster Emmy är top 5 bästa gymnast i världen i klassen 9-10år. Mina föräldrar har alltid stora krav och förväntningar på oss barn, vilket gör att vi arbetar jättehårt för att komma så högt som möjligt. För 2 år sedan var jag en konståkerska. Jag var bäst i Finland och hade blivit uttagen till det finska OS landslaget. Jag skulle då varigt 15 år, men det var min ända chans eftersom att jag skulle ha varit för gammal vid det följande OSet. Jag hade tränat väldigt hårt i flera år för att komma med i landslaget. Jag kunde träna 6h om dagen 5 dagar i veckan. Jag satsade precis ALLT på konståkningen. Men allt förändrades ändast ett år innan OS.

Jag var i ishallen och tränade på is. Jag var ensam i hallen för det var ganska sent. Jag övade på lite olika hopp och piruetter. Jag skulle dra en trippel aksel(ett jättesvårt hopp!) men nåt gick snett. Jag föll så att jag landade på mitt knä. Allt blev svart för en liten stund, men så snart jag kom tillbaka till verkligheten kände jag otroliga smärtor i vänstra knät. Jag tittade ner på knät och såg att det blödde... mycket! Inte nog med det. Jag kunde se knäskålen komma upp ur själva knät. Det var då jag märkte att jag hade spräckt mitt knä. Jag låg på isen på mage. Jag hade ingen aning hur jag skulle komma därifrån... Efter att tag kom vaktmästaren och hittade mig. Han ringde efter en ambulans och jag åkte direkt till akuten. Jag blev opererad 3 gånger i knät. Jag var på sjukhuset i hela 2 veckor! Läkarna sa att jag inte skulle bli tillräckligt bra inför OS. Jag blev helt förstörd! Min konståknings karriär var ÖVER... Då jag kom hem från sjukhuset gjorde jag inget annat än att ligga i sängen och äta. Massor... att äta blev min enda tröst!

Efter ett par månader åkte jag tillbaka till skolan. Jag kunde nu gå på mitt ben, men inte springa. Då jag kom till skolan såg jag att några killar bråkade med min bästis Sara. Jag gick dit och sa till dom att de kan bråka med mig, så länge de inte bråkar med Sara. Och så blev det. Vid det lagret hade jag dragit på mig ett antal extra kilon så de kallade mig fet, ful och mera kränkande ord.

Sen lite senare började de slå mig, sparka och mycket mer... det var för typ 5 månader sedan jag fick ärret. Jag var påväg hen från Saras då Jocke, "ledaren" av gänget drog in mig mellan några byggnader. Han började säga hur äcklig jag är, fet och sånt. Sedan kom rästen av gänget dit och de började slå och sparka på mig. Tillslut låg jag på marken. Jag fick ett par sparkar på mitt opererade knä också... Då jag låg där på marken tog Jocke fram en kniv. Jag minns vartenda ord han sa... "Vi ska göra fettsugning! Tro mig... Det kommer göra ont!" Han skar ett en decimeter långt sår strax under min navel. Sen lämnade dom mig där...

Jag ringde Sara, hennes mamma var läkare så hon kom efter mig och undersökte mitt sår. Som tur var så var det inte djupt så inget gick sönder. Hon sydde ihop min mage. Jag övertalade henne också om att inte berätta någon för mina föräldrar. Jag sov över hos Sara eftersom att jag hade så ont så att mina föräldrar skulle ha märkt av det.

Efter allt detta har jag flrsökt att börja träna... men efter ett halvår utan någon träning alls gjorde det svårt..."

Jag visste inte vad jag skulle säga... jag kände att jag grät, men jag ville inte stoppa det. Hur kunde någon ens behandla min Wilma på det där sättet?!

"Herregud... Wilma..." Jag fick inte fram nåt mera. Istället tog jag tag i hennes båda händer och kramade dom hårt. Hon log.

"Men varför skar du dig...?" Frågade jag försiktigt.

"Det ska jag berätta nu..."