Den magiska havsnäckan

Sandslottet

Det verkade inte bara vara Cornelia som tyckte att hennes pappa hade blivit lite kylig och stel sedan hennes mamma hade glömt bort deras bröllopsdag. Kenneth satt tyst med hopknipna läppar och när han väl sa någonting lät det väldigt tillgjort och stelt. Cornelias mamma flackande med blicken och svamlade nervöst på om vädret.

"Vilken dag!", utbrast hon i ett försök att få igång ett samtal. "Jag skulle kunna brinna upp!" Kenneth mumlade någonting och vände sig bort. Det var inte likt honom att bete sig såhär - visst bröllopsdagar och årsdagar måste betyda väldigt mycket för honom, men i och för sig kunde Cornelia inte klandra hennes mamma. Adilyn, Kenneth och Angelica har planerat i minst 2 år om vad som ska serveras, hur många blommor det ska gå åt till dekorationerna och vilken typ av material de ska ha till klänningarna, inte undra på att hon hade glömt bort - de hade knappt fått en lugn stund innan Adilyn tog upp ämnet igen. Själv hade Cornelia hållit sig undan så mycket som det gick, när Adilyn och Angelica var igång med ett nytt "projekt" var det ingen som fick störa dem.

Klockan började närma sig 1 och Cornelia hade hunnit tagit 3 bad men just nu låg hon uppe på stranden och läste. Läsning var ett av hennes favorit sysselsättningar. Det är som att resa, man får vara med om olika upplevelser och träffa nya människor! Oavsett om det inte var på riktigt tillbringade Cornelia en stor del av sin vardag av att dyka ner i böckernas magiska värld...

"Kan ni inte berätta om när ni förlovade er?" Cornelia stelnade till och stirrade på sina föräldrar. De hade också (fast det knappt syndes) stelnat till och för första gången på en kvart hade de tveksamt mött varandras blickar. Orden hade helt oväntat sluppit ur Adilyns mun.

"Tja...", sa hennes mamma tveksamt och log ett försiktigt leende mot Kenneth. "Ska vi...?" Det var som om en gnista hade tänds i hans ögon och all ilska var som bortblåst. Cornelia log till av förvåning när Kenneth lade sin vältränade arm runt hennes mamma och drog henne tät intill sig. Angelica skrattade förtjust till av lättnad att det gamle glada Kenneth var tillbaka och gav honom en puss på kinden. Kenneth drog in henne i en kram och gav henne en puss på huvudet och började berätta;

"Det var en varm dag i juli, det råkar faktiskt vara samma dag som idag. Som ni vet har jag och er mamma varit barndomsvänner och ett av våra största favorit sysselsättningar var att gå på marknader tillsammans - speciellt den årliga marknaden som alltid äger rum på Snäckornas strand. Det var någonting speciellt med den, som om den var gjord i ändamål för att sprida kärlek.", när han sa det sista kastade han en öm blick på sin fru. Han tystnade och lekte med sin hustrus hår. Adilyn höjde ögonbrynet och väntade på att Kenneth skulle fortsätta.

"Hrm, tänker du fortsätta eller..?" Kenneth ryckte till och började skratta.

"Å just det, vart var jag?"

"Att 'Snäckornas strand är typ till ända mål för att sprida kärlek, eller nåt.", föreslog Cornelia.

"Åh just ja! Ja..., vad har man att säga? Äsch ni har hört den så många gånger redan! Jag friade helt enkelt och hon sa 'ja', sedan gifte vi oss och fick er.", log han och blinkade åt Adilyn och Cornelia. Cornelia besvarade hans leende men Adilyn fnyste bara och lade armarna i kors över bröstet.

"Var det bara det?", undrade hon skeptiskt. "Ingenting om hur hon tackade 'ja' eller hur du friade? Sa du bara 'Vill du gifta dig med mig?' sådär rakt ut och hon svarade med ett enkelt 'ja'?" Kenneth leende bleknade en aning och han kastade en hastig blick på sin fru som undvek den.

"Men Adilyn!", suckade han tungt. "Vi har ju redan berättat miljontals gånger. Förresten - varför kan du aldrig berätta hur Cameron friade? Det har vi ju aldrig fått veta." Hon svarade inte utan knep förolämpat ihop munnen till ett streck.

"Det har ni inte med att göra.", fräste hon och slog ut med händerna. "Det är privat." Med dessa ord sagda reste hon sig hastigt upp så att sanden sprätte runt fötterna.

"Jag går.", sa hon kort och kastade en sur blick på sina föräldrar. Cornelia slog automatiskt händerna för ansiktet i skydd för alla heta sandkorn som kom farande genom luften.

"Men-", började hennes mamma chockat men blev avbruten av sin man.

"Vart ska du?", undrade han snopet och granskade sin dotter av kanten på hans solglasögon.

"Någonstans.", fräste hon som om de lade sig i. Hon vände hastigt på klackarna och med ryggen emot dem började hon med arga, bestämda steg vandra över stranden. Små barn som var mitt uppe i sitt bygge av ett sandslott kastade sig förskräckt åt sidan när hon ursinnigt kom rusande emot dem. Hennes sandalsklädda fötter var bara några centimeter ifrån att träffa slottet och Cornelia kunde inte låta bli att stirra på de förvirrade barnen som förvånat spejade efter Adilyns gestalt som snabbt försvann utom synhåll...