Förbjuden frukt

Känslan var obeskrivlig

Dörren stängdes med en smäll och jag var fast. Jag såg ingen jag kände. Men det var väl bra? Jag satte mig ned på en av stolarna jag för några dagar sedan använt mig av att få reda på vad som har hänt. Det fanns några rester på en tallrik framför mig som jag tog ifrån. Jag var hungrig och tänkte inte. Jag skulle äta och det skulle ingen stoppa mig ifrån.
"Hörru!" Ett rop närmade sig mig. "Nykomling." En tjej slog till armbågen till några som stod bredvid henne. "Ja men vad sitter du inne för då? Jag har inte sett dig här förut, du vet innan någon lyckades få ut oss." Jag fortsatte att äta och brydde mig inte om vad hon sade. "Hörru! Lyssna! Eller var det kanske du som tipsade om vart vi var så vi kom fast igen. Du kanske hade någon kontakt med han som äger stället." De bredvid henne hade satte sig ner bredvid mig och stirrade på mig som om jag var ett kryp, en insekt som de ville bli av med. Hon tog tallriken som var framför mig och skrattade åt mig samt pekade mot mig medan hon stod med några som precis kommit. Fler och fler hade samlats och alla verkade tycka att det var roligt. Att jag var ett skämt. Först nu hade jag lyft blicken och ställde mig upp. "Hörru! Visa lite respekt! Jag var den som fick ut er medan ni själva lyckats få in er själva igen. Jag var inte här förut men det var ni..." Jag log och gick därifrån medan allt blev tyst. Hela folksamlingen hade tystnat. Jag njöt med ett stort leende på läpparna.
"Ursäkta mig? Oj respekt!" Några viskade till henne och efter all denna tid hade mina öron vant sig vid det. "Hon kanske bör bevisa vad hon nu går för. Om det verkligen är sant och förtjänar respekten." Tjejen började få ett ondskefullt leende och hon närmade sig snabbt mig. Jag hann vända mig om innan hon skulle. Vi stod någon decimeter ifrån varandra och stirrade på varandra. Hon hade varit här länge, hennes ögon var trötta men skarpa. Hon hade gått igenom mycket men hon stod fortfarande här, på sina egna ben. En hård klapp mot min kind fick min hud att studsa. Det var inte allt. Så fort hon såg mitt chokande uttryck men att jag inte hade gått så fortsatte hon. En hård spark rörde kraftigt mitt ben och smällde till hårdare och hårdare desto längre upp hon kom. Jag var rädd att hon skulle slå mer och att jag bara skulle stå där och inte lyckas göra något. Jag tog händerna upp i ett hammargrepp och satte de mot hennes kropp men hon rörde sig inte ens. Hon skrattade bara till medan de andra började ropa vad jag var för tönt. Ett slag, jag föll ner mot det kalla och hårda betonggolvet med en smäll i magen. Blåmärkena där hade redan börjat göra sig redo för att komma fram. Jag orkade inte komma upp, jag kunde inte andas. Jag försökte få syre men strupen hade knutit sig. Så fort jag försökte började jag hosta istället. Jag fick panik, jag hade inte fått luft. Men hon gav inte upp för det, hon var otroligt stark. Jag kravlade mig fram. Hon vände sig om och slog till mig kring munnen, något kallt lämnade, något flytande, något rött. Jag tog fingret och nuddade huden runt omkring, som jag trodde. Blod. Jag hostade upp blod. Rösterna runt omkring ekade mot väggarna och de var ute efter att jag skulle bli utslagen, nedtrampad, slagen. Jag lade mig ner på golvet eller snarare föll ihop utan vilja. Jag reste mig inte på flera sekunder. Andan försökte jag få tillbaka men så hade flera redan gått. Hon hade vunnit.
Om det var något jag nu hatade mer än att min så kallade familj höll dessa hemligheter för mig så var det att känna mig respektlös. Jag steg upp, helt yr och vinglade till. Hon vände sig om, hon trodde väl aldrig att jag skulle ge mig på henne efter det. Men ack så fel hon hade, ack så fel. Jag tittade in i hennes ögon i samma sekund som jag slog till henne rakt i ansiktet, träffade precis, inte en centimeter fel. Känslan var obeskrivlig när jag mötte allas blickar.