ODJURET VAKNAR

Kapitel 3

Pistolen såg underlig ut.
Det var snirkliga och guldig och hade en liten tratt längst fram.
Över gubbens ansikte sträckte sig ett ärr från pannan ner över ena ögat och kinden. Andy försökte tänka så fort han kunde, men han förstod inte. Mannen såg inte ut som en polis. Men Andy kunde inte vara säker. Han hade ju faktiskt stulit en plånbok i går...Fast en sak kunde han vara säker på. Stod det någon med håv och pistol framför en så var det dags att fly. Gubben med håven var enorm och verkade klumpig, så det kunde ju inte vara så svårt att springa ifrån honom, och tjejen skulle inte ha en chans. 

"Spring nu inte iväg, Andy", sa gubben med bullrig röst. " Det skulle ändå inte tjäna något till. Oss kan du inte komma undan."

Andy drog fast ryggsäcken hårdare på ryggen och tänkte att han fick lämna repet som tjejen tagit. Han skulle lätt hitta ett nytt bra rep. Han  gjorde en snabb rörelse åt höger så att mannen lutade sig ditåt för att fånga honom. Sedan bytte han blixtsnabbt fot och smet förbi på vänster sida. Och så sprang han så fort han kunde. 

Bakom honom hörde han mannen ropa:

"Andy dumme pojk, det är ingen ide. Vi vill dig inget illa!" 

ha! tänkte Andy. Om man inte vill någon något illa så puttar man inte ner dem från trädet!

Han sprang djupare in i skogen och sicksackade mellan träden så att gubben inte skulle kunna sikta på honom med pistolen. Över stockar och stenar flög han fram och kunde inte höra någon bakom sig. Skogen blev tätare och mörkare. Andy hoppade över en liten bäck och dök ner under en rotvälta och drog en massa kvistar över sig. Här skulle han gömma sig tills han var säker, och sedan skulle de där filurerna aldrig hitta honom igen. Det var verkligen dags att ge sig av. 

Han skulle hoppa på ett godståg på järnvägsspåret utanför den lilla staden och åka med så länge han inte blev upptäckt.

"Du vet att du ser löjlig ut när rumpan sticker ut mellan grenarna, va?"

Andy rycker till och trasslade genast in sig i rötterna. Där stod tjejen och tittade på honom med ett retsamt leende på läpparna. Han hade inte hört henne. Hur kunde hon ha hittat honom so fort? Han var helt säker på att han hade sprungit ifrån dem. Andy ställde sig upp sakta och tittade efter gubben med ärret, men kunde inte se honom någonstans. 

"ska du springa igen, eller? " undrade tjejen.

Andy svarade inte.

"Om du springer igen vill jag bara säga förlåt först"

"förlåt för vadå?" sa Andy så kaxigt han kunde.

"Om det gör ont. Det är svårt att beräkna exakt hur du kommer att ramla nämligen. Förlåt om det gör ont. Akta gärna huvudet", sa hon. 

den här tjejen verkar ju heltokig, tänkte Andy samtidigt som han satte fart. Han sprang genom en glänta och skulle precis försvinna in bakom ett snår när han hörde ett vinande ljud och kände något slingra sig runt fötterna. När han tittade ner såg han hur repet drogs fast runt benen innan fötterna försvann under honom. Precis innan pannan träffade marken hann han se att det låg en rejäl stenbumling under mossan.  Det blixtrade till när stenen träffade, och precis innan allt blev svart vände Andy sig på rygg och såg en bucklig farkost sänka sig över trädtopparna.