ODJURET VAKNAR

Kapitel 6

ANDY ÖPPNADE ÖGONEN och såg ut över en liten dal där färgerna skimrade så starkt att han nästan var tvungen att hålla för ögonen.
Väldiga djungel träd, tusental blommor i tusentals färger, små bäckar som slingrade sig som ormar genom grönskan och ängar som skimrade som guld i solen - överallt färg och ljus.
En bit ner i dalgången stod ett gult hus och där fanns en liten sjö med det blåaste vattnet Andy sett. Från huset gick stigar och små vägar som ett spindelnät över dalen, och längs stigarna och vägarna syntes hus och hagar.
Och nu hörde han ljuden.
Kvitter och skrik och tutande och vrålade och tjattrande och kraxande och muande och allt. Men bara nästan, för han kunde inte känna igen ett enda djurläte, och han kunde inte heller se några djurt heller.
"Stå inte där och gapa. Kom nu!" sa Isabell. "Jag är hungrig."
Andy började gå efter familjen Angel ner mot dalen, men efter bara en liten stund stannar han tvärt. På ett litet fält sprang en flock zebror. Åtminstone trodde Andy att det var zebror. Fast de här zebrorna var rutiga och inte större än att de skulle få plats i hans hand. De kanske var hundra stycken som snabbt susade förbi och försvann in i det höga gräset en bit bort. Men det konstigaste av allt var att de sjön.
Andy skyndade ikapp de andra, men stannade snart igen.
På en gren satt en apa med svanhuvud och visslade. När Andy tittade på svan-apan slutade den att vissla och hoppade iväg. Andy gnuggade sig i ögonen.
"Hon är lite blyg", sa Amforia. "Hon gillar inte att man tittar på henne när hon visslar. Men när du har varit här ett tag så vänjer hon sig nog, och då ska du see att ni visslar ihop."

Amforia log och tog Andys hand igen, och det var tur att någon höll i honom, för det snurrade i skallen av allt han såg.
Rosa möss, fiskar som sprang om kring på torra land, en björnliknade lurvig sak som tittade ut från ett hål i marken, en fjäril så stor att man skulle kunna rida på den och många andra fantastiska djur. Familjen Angel fnissade åt honom. Andy såg nog lite fånig ut där han gick med öppen mun och ögon stora som tefat.

"Var kommer alla djuren ifrån?" frågade han rakt ut i luften.

"De kommer från drömmarna. Och vi har fångat dem allihop" sa Amforia, plockade upp några frön ur fickan och matade en pytteliten noshörning som kommit springande mot dem på stigen.

"Så jag är mitt i en dröm ?"

"Ja, det kan man säga", fortsatte Amforia leende.

"Men du sover inte. allt är på riktigt ."

De fortsatte sin promenad genom dalen mot det gula huset, och på sin väg passerade de flera stugor som såg sorgligt tomma ut.

"Är det inga som bor i husen?" frågade Andy. Han hade inte sett en enda människa på ön, förutom familjen Angel förstås.

"Nej", sa Papi. "Det bor inga  i husen längre." Han lät så sorgsen att Andy inte frågade mer.

Isabell tittade tyst ner på marken och sparkade till en sten. 

"en gång var vi många här på ön", sa Amforia.

"Men nu är det bara vi kvar, och det är därför vi behöver lite hjälp förstår du. Det är därför du är här, Andy."

Han funderade. Det var något han verkligen inte förstod med det här. Varför just han? Världen måste ju vara fylld med pojkar och flickor som familjen Angel kunde ha valt. Och varför fanns drömdjuren just här och inte i den vanliga världen? 

Plötsligt kände han sig så väldigt ensam i en värld som han inte förstod. Här gick han med en familj som han inte kände, på en ö som han inte visste var den låg, där allt var obekant. Andy lyfte ena handen för att ta av sig ryggsäcken. Han ville titta på  bilden av mamma och pappa. Men handen föll över axlarna sjönk ihop. Ryggsäcken hade blivit kvar vid ravinen.

Tårarna ville tränga fram och magen knöt ihop sig. Amforia tittade på han.

"Det kommer bli bra, Andy", sa hon. "Jag lovar. Allt kommer bli bra."

Precis när hon sa det blåste en vind upp. Löven på marken virvlade till. Andy blundade och solen värmde hans ansikte när han mindes vad pappa sa i drömmen varje natt: " Vi är vindens sus, Andy. När du känner vinden vet du att vi är nära."

Andy tittade upp och såg hur Kicko tumlade runt i luften, och ett försiktigt leende spred sig i Andys ansikte.