Half a Heart

TOLV

Det hade gått ungefär en vecka och Zayns födelsedag närmade sig vilket betydde att jag ville fråga honom om han ville ha en födelsedagsfest. Jag ringde honom och frågade och han sa ja såklart, vilket jag nästan visste. Vi pratade ett tag innan vi la på och då smsade jag Niall om att han skulle köpa godis innan han kom hem. Fast jag tänkte gå iväg med soporna eftersom att själva bilen eller "företaget" sällan kom in på våran gata och det låg ett litet sophus en bit bort dit jag lämnade dem ibland. Jag slängde på mig en tunn jacka och ett par tunna tygskor och vandrade ut genom dörren med två svarta sopsäckar över axlarna.

När jag kom fram låste jag upp dörren och släpade in säckarna och började sortera lite så det skulle bli enklare att slänga i allting i rätt conteiner. Plötsligt tog jag ett steg åt sidan och kände en otrolig smärta i fötterna. Båda fötterna. Jag stelnade till och det sved så fruktansvärt mycket så jag blev helt förstelnad, jag rörde mig inte utan stod bara där och glodde in i väggen. Plötsligt dunsade jag ner på marken och jag började gråta, fast ganska försiktigt. Jag slängde en blick åt mina fötter och märkte vad som hänt. En tunn planka FULL med spikar hade åkt i mina fötter. Det började rinna lite blod till att börja med men sedan forsade det ut som en flod. Jag satte panikslaget händerna för munnen och fiskade upp mobiltelefonen i fickan och ringde amublansen. 

Dem kom minuter senare, jag var fortfarande lika chockad och helt förlamad av smärtan. När dem bar upp mig på en bår så fortsatte blodet rinna efter mig på en linje. Jag grät fortfarande inte men jag kunde knappt andas och kände mig yr, jag ville sova. 

"Please, try to stay awake. You're losing blood." Sa en ung läkare högt nära mitt ansikte. 

Jag mumlade och vred på mig hela tiden pga smärtan. Vi kom äntligen fram till sjukhuset och dem sprang med mig in till ett rum och där fick jag ligga ett tag innan massor av läkare kom in och drog bort plankan. Jag såg deras äcklade och rädda ansikten stirra på mina fötter och sen på varandra. Jag förstod ingenting i detta läget.

 Jag fick ligga helt ensam i rummet i flera minuter innan en läkare kom in till mig. Det var en äldre dam, runt 50 kanske. Hon drog fram en stol från ena hörnet av rummet fram till min säng och satte sig. Hon la huvudet lätt på sned och tog tag i min hand.

"Do you have any family we can call?" Frågade hon lugnt och log.

"No... they don't live here." Svarade jag och var tvungen att blunda för att mitt huvud värkte. Hon suckade och kramade om min hand.

"Who can we call?" Frågade hon.

"Niall..." mumlade jag tyst.

"Who?"

"Niall Horan" sa jag igen och kände hur mitt huvud dunkade. Jag kände mig svimfärdig.

"I know you're feeling sick and stuff, but I really need to know who I can call." Sa hon igen, hon trodde inte att jag kände Niall.

"You don't understand... he's my friend." sa jag.

"Sweetie, calm down and try to think carefully." sa hon lugnt och drog sin varma han över min kind. Jag suckade tungt och skakade på huvudet. "okay, i'll leave you alone... you need to rest. But try to lay down, do not move you feet too much because you've lost a lot of blood and that's why you feel dizzy." hon reste sig upp och gick ut ur rummet, jag somnade direkt.

När jag vaknade några timmar senare så såg jag min mobil ligga på ett litet bord bredvid min säng. Jag sträckte mig försiktigt efter den samtidigt som jag pep till lite av smärtan. Jag fick tag på den och knappade in Nialls nummer, som jag redan fått ca 10 missade samtal av. Han måste vara orolig.

"Maya!!!!!" Skrek han i telefonen och jag var tvungen att ta bort den från örat hastigt. "Where the hell are you, I'm so worried." Utbrast han kort efter. 

"At the hospital.." mumlade jag tyst och jag hörde Niall vandra fram och tillbaka.

"What? Why?"

"I stepped on some spikes and apparently I lost blood... i don't know. Please come to me. I need you." Mina tårar pressades fram och fötterna brände rejält.

"I'm on my way, is it bad?" frågade han hastigt medans jag hörde hur han sprang runt i huset.

"Yes, it is." grät jag.

"Baby I'm so sorry, I'm coming in ten minutes, hold on." sa han och lät ledsen. "I love you" la han till.

"Love you" sa jag tyst och hest innan vi la på och läkare började forsa in i mitt rum. Dem tog på mig, undersökte mina fötter och lindade om dem än en gång medans dem sa lugnade ord och klappade på mig. Efter några minuter kom Niall och jag berätta hela historien, vilket jag fick göra ca åtta gånger för att alla ringde och smsade mig. Kian, Nash, Louis, Matt, Zayn och Liam var de första som hörde av sig och lite senare ringde Cameron. Men inget från Harry.

"Maya????" sa han förvirrat när jag svarade.

"Cam" fick jag fram tyst.

"What happened?"

Jag berättade historien långsamt eftersom att jag var så yr och trött. Cameron la till "mm" hela tiden och när jag berättat klart så grät han nästan.

"are you alright babe...?" frågade han förvirrat när jag var klar.

"I don't think so..." svarade jag med en viskning. Det gjorde så ont. Det sved.

"Oh god... I'm so sorry" sa han tyst.

"I'll talk to you later, okay?" sa jag och försökte låta lite glad men misslyckades antagligen.

"Please take care" sa han.

"I'll try Cam" svarade jag innan vi la på.

Niall satt på stolen som läkaren suttit på innan. Han höll min hand och kollade ängsligt på mig. Han såg så orolig ut. Plötsligt hörde även Harry av sig, som jag väntat...

"Maya?!" utbrast han. "what happened?"

"I was throwing some garbage and accidentally stepped on some spikes.." mumlade jag.

"How bad?"

"Well... there are holes in my feet and I'm losing blood so pretty bad I guess..." svarade jag.

"What the hell.." mumlade han. "Should I come?" frågade han direkt efter. 

"Harry... you're in LA..." mumlade jag tillbaka.

"It doesn't matter, I'll fly home"

"Niall's here, I'm alright"

"you sure?" 

"yeah, love you" sa jag tyst innan jag la på.

Jag fick ligga kvar på sjukhuset i en vecka ungefär. Det var ovanligt länge för en liten olycka, Men jag hade förlorat massor av blod och kände mig alltid yr och hade ont i huvudet. Jag fick använda rullstol och kryckor eftersom att jag inte kunde stå på fötterna någonting. Läkarna sa dock att det skulle läka väldigt snabbt och det kändes skönt. Men ärr skulle det bli, fast det var jag ju van vid... med tanke på min arm...

Niall tog hand om mig hela veckorna och jag låg mest i soffan eller sängen för det fanns inte så mycket annat jag kunde göra. Smärtan i fötterna tonade ner med tiden och när det äntligen gått tillräckligt många veckor så var det dags för mig att åka tillbaka till sjukhuset och kolla till fötterna. Jag kände mig lättad och det skulle bli skönt att kunna gå igen. Niall skjutsade mig dit och vi fick vänta ett ganska långt tag innan läkarna kom.  

Dem gjorde rent mina fötter och sa att några sår inte var helt läkta men de flesta såg jättefina ut och jag fick testa gå lite försiktigt, men det gjorde lite ont i ena foten fortfarande, eller ja. Väldigt ont faktiskt. Jag fick låna kryckor i några veckor till, vilket var tråkigt. För jag kunde ju knappt göra någonting. Jag hade heller inte pratat med Harry på alla dessa veckor, det sög. Jag vet inte varför vi inte pratat, det var konstigt.