Det är aldrig försent

Kapitel 1

Jag vaknade av några röster nere i köket. Jag slängde en blick på klockan och såg att den var 3.35 på natten. Jag bor ensam med min storebror Andy som är 22. Så jag undrade vem är det som pratade egentligen? Antagligen har Andy haft någon kompis med sig hem. Men rösterna verkade upprörda. Så som den nyfikne personen jag är så gick jag upp för att kolla vilka det var som pratade. Det slitna trägolvet kändes kalt under mina bara fötter. Jag smög så tyst jag kunde fram till dörren och öppnade den så tyst jag kunde, genom hallen, ner för trappan och in i vardagsrummet. När jag fick syn på dem drog jag efter andan, Andy satt vid bordet med Draco känd för att vara en bråkmakare och ha gjort många brott.
Sen drog jag åter igen efter andan när jag såg att Draco hade en kniv i handen och riktade den hotfullt mot Andy. Min storebror har varit inblandad i skumraskaffärer förut, men jag trodde att det var slut med det.
"Du måste ge mig pengarna nu! Polisen är ute efter mig, så jag måste sticka från stan." sa Draco och lät irriterad.
"Men har du inte hört vad jag sagt! Jag har inga pengar! Kan du inte vänta en vecka, så skaffar jag fram de till dig."
"Jag behöver de nu! Annars kommer det gå illa för dig, det kan jag lova."
Vilka pengar pratar de om. Hade inte Andy sagt att han hade slutat med sådant här?
Jag smög mig lite närmare för att höra lite bättre, men såg mig inte för. Jag råkade sätta foten på en smutsig strumpa och jag gled iväg på den och drog i golvet med en smäll.
"Dumma hala golv." mumlade jag och i nästa stund hörde jag någon som sa:
"Vad var det?" och stolar som skrapar mot golvet.
I nästa stund kommer Andy och och Draco in i rummet.
"Vad i hela friden håller du på med?!" skriker Andy på mig.
"Jag hörde allt! Du sa att du inte höll på med sånt där längre. Jag kan inte fatta att du har ljugit för mig!"
"M-men jag..."
"Jag vill inte höra mer ursäkter!"
"Men, men, men vilken fin föreställning." Draco kom fram till oss och applåderade. Man kunde inte hjälpa att lägga märke till hur snygg han var med sitt nötbruna hår och ögon. Han hade ett snett leende på läpparna. Men jag var inte en sådan tjej som skulle falla för han. Jag tyckte mest att han var vidrig. Riktigt vidrig.
"Du Andy, jag kom nyss på en strålande idé. Du älskar din syster eller hur?" Han ställde det inte som en fråga och väntade sig heller inget svar så han fortsatte direkt.
"Så jag kan ta hand om din syster tills du har skaffat fram pengarna." Han log ett lömskt leende och tittade på mig och sen tillbaka på Andy.
"Nej du kan inte göra så!" skrek Andy förtvivlat.
"Eller kan jag." Draco lyfte snabbt som blixten upp sin kniv, drog sig till mig och satte kniven mot mitt huvud.
"Ett steg till och så har du ingen syster mer!" Andy såg helt förtvivlad ut. Så jag gjorde det som jag var tvungen att göra.
"Jag följer med dig."
"Ja, jag hade inte tillåtligt något annat svar." säger Draco självbelåtet.
"Du skulle bara våga röra henne." Jag såg att Andy hade tårar i ögonen när han sa det.
"Men tänka sig, jag vågar..." När Draco sa det så skar han ett sår på min högra kind. Jag pep till av smärta.
"Andy det gör inget. Vi fixar det här." Jag försökte le ett uppmuntrande leende men lyckades inte så bra. Jag förstog att Andy hade ett svårt beslut att ta, men som egentligen bara hade ett svar.
"Du får hon om du lovar att inte göra henne något ont!"
"Som du vill. Adjö Andy. Det var trevligt att träffas." Han tog upp mig över axeln och bar iväg mig ut genom dörren och kastade in mig i baksätet på hans svarta BMW. Hela tiden hade han kniven riktad mot mig. Jag kunde se Andys sorgsna ögon där han stod i dörren. Och då gjorde något jag aldrig sätt han göra, han lade ansiktet i händerna och började storgråta. Jag hörde hans högljudda snyftningar genom det öppna fönstret på bilen.
____________________________________________________________
Tack för att ni läste och hoppas ni tyckte det var spännande. Kommentera gärna vad ni tycker så att jag kan utveckla mitt skrivande.💖