TRASIGA SKOR - Noel flike

Kapitel 42

Jag ville verkligen att han skulle vända om och gå. Han hade sagt det som jag in i döden ville tro att han aldrig skulle säga. Jag kände mig sårad när jag såg på honom, som att han svikit mig mer än någon annan svikit mig förut, för jag litade på honom.

"Antingen berättar du vad som hände igår eller så kan du ta dina grejer och gå." Ögonkontakten vi hade kändes bräcklig och svår att hålla men jag såg ändå på honom och spände hela kroppen för att inte bryta ihop.

"Förlåt, Emelie..." var allt han fick fram.

"Fan Noel! Jag har låtit mig själv bli äckligt jävla kär i dig för jag trodde verkligen att du gick att lita på!" Jag tog upp min mobil som låg på nattduksbordet och skyndade mig ut mot hallen.

Det kändes som att tiden gick så sakta när jag krängde på mig skorna. Andningen blev häftigare och jag höll fortfarande emot för att inte släppa fram tårarna. Det blev sådär igen. Det gick utför så snabbt och det kändes som att min egen hud blev för trång. Jag fick tag i jackan i farten och kastade mig mot ytterdörren.

"Nej!" Jag han inte ens uppfatta vem rösten kom ifrån innan jag hade två armar om mig som drog mig bort från ytterdörren.

"Släpp mig ditt as!" Väste jag mot honom för att inte dra till oss My och Dantes uppmärksamhet.

Men han släppte inte. Istället var han tyst och lugn och höll kvar sina armar runt mig så jag inte kunde komma loss.

"Sist du sprang ifrån mig trodde jag aldrig att jag skulle få se dig igen. Jag låter dig aldrig lämna mig när du är ledsen och upprörd igen. Aldrig." Han viskade med sin morgonröst i mitt öra och luften som lämnade hans mun kittlade mig lite i nacken när han pratade.

Jag var trygg hos honom. Vad han än gjorde så var jag trygg i hans armar. Den makten hade ingen över mig. Men hans långa armar fastklamrade runt mig gjorde mig även påmind om att jag ville därifrån.

"Jag vill gå. Snälla?" Min röst var tyst och lugn i hopp om att han skulle ge sig men det gjorde han inte.

"Fly inte. Snälla? Vi sätter oss ner och pratar om det" Han hade ingen rätt att tala om vem som fick fly och inte. Ingen rätt alls.

"Jag frågade dig om henne och du vägrade svara sen ignorerade du mig i hur många timmar som helst tills du dyker upp här utanför o säger att du har varit med henne. Så du ska inte säga något om att fly frå-" Längre kom jag inte förens rösten bröts. Helvete. Jag hade misslyckats igen. Jag ville ju få bryta ihop ifred när ingen kunde se, inte ens det klarade jag av.

På något sätt lyckades han få in mig på rummet igen där jag låg några minuter i min säng och hulkade som en liten bebis. Tårarna kändes som lava när de kom rinnandes ner för kinderna och jag skämdes. Skämdes över hur svag och liten jag kände mig. Skämdes över att jag lät någon se mig såhär.

När Noel försökte hålla om mig knuffade jag försiktigt bort honom. Jag ville ha hela historien för en gångs skull innan jag gav mer av mig själv till honom.

"Jag vill att du berättar vad som hände." Det hördes ett högt sväljande ljud från Noel när jag av slutat meningen.

"Jag gjorde inget med henne jag lov-"

"Men snälla Noel jag är inte intresserad av att höra dig lova. Jag vill veta vad som hände!" Jag kände hur ilskan växte i mig trotts att jag inte visste något än.

"Hon heter Mathilda. Hon var den viktigaste personen i mitt liv. För väldigt länge sedan... Men hon betedde sig sjukt illa och idag vill jag inte ha något med henne att göra." I ett försök att inte ge ifrån mig några ansiktsuttryck nickade jag och tecknade åt honom att fortsätta.

"Hon är manipulativ och obehaglig. Och hon dök upp på skolan den där dagen och kastade sig över mig. Jag vill inte ha något med henne att göra. Hon har gjort så hemska saker som jag aldrig kan förlåta och igår visste jag att du ville prata om det igen och det ville inte jag. Men jag var inte med henne, fråga Dante!" Då slog det mig att jag sett Dante väldigt lite kvällen innan och att jag såg honom ringa ett samtal efter att My sagt något till honom.

"Vad gjorde hon?" Min röst var mycket klarare och jag satte mig hastigt upp i sängen och såg på honom där han stod på golvet och såg lite obekväm ut.

"Hon sårade mig väldigt mycket. Och hon utsatte människor jag älskar för fara..." Han suckade ut svaret och jag bestämde mig för att nöja mig med det för tillfället.

"Okej..." Jag drog upp knäna mot kroppen och funderade.

Det är klart att jag förstod att det inte var lätt för honom att prata om men han behövde inte ljuga. Det gjorde mig bara nojig över vad av det han sa som gick att lita på.

"Jag vill inte att du ljuger för mig. Du är så viktig för mig och jag har verkligen litat på dig. Det finns en del kvar för mig att berätta men du måste möta mig halva vägen." Sa jag och såg hur han nickade till svar.

"Du släpper aldrig in mig Emelie, jag vet ingenting." Han suckade igen men mer frustrerat den här gången och satte sig ner i sängen han också.

"Du frågar inte. Jag frågar men du svarar inte" försiktiga var mina ord när de letade sig ut och jag blev orolig för hur han skulle reagera. Men det var sant. Noel hade verkligen inte frågat och då fanns det ju inget att berätta.

" Jag frågar inte för du vill inte prata." Sa han lite stött och jag suckade ljudligt åt honom.

"Men vad är det du inte förstår? Jag vill prata om allt med dig. Ja det är svårt och jag vet inte alltid hur man gör men jag vill berätta allt för dig. Det är viktigt för mig och för din skull vill jag försöka. Men om du inte vill Noel. Om du inte är beredd att göra sånt som är obehagligt för min skull. Då vet jag inte om det är du och jag."