TRASIGA SKOR - Noel flike

Kapitel 43

Det var något som hände i hans ögon när jag avslutat min mening. Dom fick på något sätt ett annat djup och skärpa. Om jag inte hade vetat bättre hade jag nog trott att det var en blick av total panik och rädsla. Han flyttade sig lite längre bort i sängen och drog handen genom håret i en frustrerad rörelse. Det såg ut som att han letade ord men inte fick tag på några alls.

Ord kunde inte beskriva hur mycket känslor som for genom min kropp. Dom var av så olika karaktär allihop så det enda som hände var att de krockade med varandra och fick mitt inte att kännas som en enda stor sörja. Noel satt fortfarande en bit bort på sängen och såg ut att leta ord som skulle kunna bilda någon form av mening.

"Säg något då." Pep jag lite försiktig när jag själv började inse att jag ställt ett ultimatum som kanske inte var lika självklart för honom som det var för mig.

Kanske var det så att han inte var beredd att riva sina murar för min skull och när jag beslutade att trycka in honom i ett hörn så blev pressen för hög. Risken att han skulle välja bort våran relation var något jag inte övervägde i min frustration och det slog mig att de orden han såg ut att försöka få fram inte var "Jag vill att det ska vara vi".

Han såg på mig med en bekymrad blick och det såg ut som att han tog sats. Jag slutade för en sekund att andas och knöt händerna en aning mer panikartat iför de ord som skulle komma.

"Kan jag inte bara får hålla om dig en stund?" Sa han nästan lite bedjande.

Jag återfick min andning och mina händer blev lite slappare men jag såg på honom med den mest frågande blicken jag kunde förmå mig själv att frambringa.

"Bara en stund, sen ska vi prata jag lovar. Men kan jag inte bara få ligga bredvid och hålla om dig en stund?" Hans ton var fortfarande bedjande och lite försiktig men min blick och tillstånd hade frusit fast.

Jag såg på honom med samma blick och fundersamma rynka i pannan innan jag började skratta lite tyst. Då var det Noels tur att se frågande och oförstående ut.

När mitt låga skratt hade lugnat sig lite reste jag mig lite bättre upp i sängen. Med ett leende på läpparna    sträckte jag mig efter hans arm och drog ner honom bredvid mig. Jag la mig på sidan mot honom la mig så tätt intill hans kropp jag kunde med mitt huvud mot hans bröstkorg. Långt där inne, under tröjan och huden kunde jag höra hans hjärtslag. Hans kraftiga och ganska snabba hjärtslag.

Efter någon minut kände jag hur hans armar slöts runt om mig. Det var nästan som att han klamrade sig fast vid mig och jag kunde höra hur hans andning blev hackig. Hans armar slöt sig runt mig ännu hårade och jag kände hur han la sin haka mot mitt huvud.

"Lugn Noel." Viskade jag samtidigt som jag frigjorde ena armen och började stryka honom över ryggen.

Men det var precis som att han inte hörde mig. Hela hans kropp började bli stel och spänd och andningen fortsatte hacka oregelbundet. Jag lösgjorde mig lite ur hans grepp så jag kunde se upp på honom, sedan tog jag min han och la mot hans kind.

"Andas Noel. Jag är här. Du måste ta det lugnt."

Jag låste min blick i hans och vägrade släppa. Hans blåa ögon hade blivit blanka och oroliga men hans andning började bli djup och jämn igen. Jag fortsatte se på honom och min hand som strukit hans kind gled upp i det blonda håret och drog sig försiktig igenom i en upprepande rörelse.

När jag kunde uttyda den första tåren som lämnade hans öga fick jag panik. Den där första följdes av en annan och sedan en till. I min säng låg Noel med sin blick i min och grät tyst.

"Jag behöver dig." Viskade han med en skakig röst.

"Och jag dig." Sa jag försiktigt.

"Förlåt mig. Förlåt Emelie. Jag ska försöka." Snyftade han tyst och borrade in sitt huvud mot min hals.

Nu var det min tur att få trösta honom, även om jag kanske inte förstod varför han blivit så panikslagen. Att han tyckte om mig. Det visste jag. Men att han skulle bli så knäckt över förslaget att han och jag inte skulle vara med varandra hade jag aldrig trott. Det var ju jag som älskade honom mer än jag någonsin älskat någon annan. Han skulle ju klara sig bra utan mig.

Jag hasade mig lite längre upp i sängen för att komma i jämnhöjd med hans huvud.

"Jag älskar dig." Viskade jag och kysste honom.

Hans läppar smakade salt efter tårarna och jag drog mina tummar lätt under hans ögon innan jag drog honom närmre och la mina armar runt honom. Sedan låg han där en stund. Jag kände några blöta droppar till mot min axel men de slutade efter en stund. Efter ett tag hade hans andning blivit djup och rytmisk och hans kropp slapp.

Försiktig tog jag mig loss och reste mig ur sängen. Jag la mitt gråa täcke över honom och kysste han lätt på kinden innan jag smög ut ur mitt rum.

När jag kom in i köket satt My och Dante vid köksbordet och pratade.

"Var är Noel?" Frågade My med lite avsmak i tonen när hon såg min figur inta köket.

"Han sover." Svarade jag och log mot My som fortfarande såg något bister ut vid tanken på honom.

"Låt dom lösa det där själva My." Sa Dante lugnt och hon återfick ett leende på läpparna.

"Frukost?" Frågade hon med hopp i rösten.

"Självklart." Skrattade jag.