Oväntad Kärlek.

Kapitel 1

Malin står i hörnet till skolans stora gymnastik sal och ser ut över alla eleverna på dansgolvet.

Det är skoldans för alla förstaårselever på den lilla gymnasieskolan och Malin hade blivit övertalad av sin bästa vän Elin att följa med.

"Kom igen Malin, det blir kul, jag lovar, följ med mig så lovar jag att dansa med dig hela kvällen"

-"Så mycket för det löftet" mumlar hon tyst och besviket för sig själv och låter blicken glida bort till sin blonda, blåögda väninna.

Så fort de hade klivit in i gymnastiksalen så hade Elin förts till dansgolvet och blivit överöst med komplimanger från varenda kille. Själv fick Malin stå ensam i sin gröna femtiotalsklänning med röda detaljer och känna sig både ensam och övergiven.

Inte en enda gång hade Elin försökt att ursäkta sig och göra henne sällskap.

Elin är den enda vän som Malin har, inga andra vill ha med henne att göra på grund av vad hennes mamma jobbar som. Så fort folk fick veta att Malin är dotter till Miranda så började de behandla henne som smuts.

Malin börjar pilla med sina röda lockar som är uppknutna i ett grönt hårband och hon biter på sin rödmålade underläpp.

"Men varför skulle de vilja ha att göra med dottern till en prostituerad kvinna? Jag vet inte ens vem min pappa är" tänker hon och ser bort på Elin igen.

När så Jonas, en av skolans lite populärare killar drar in Elin i sin famn och säger nått till henne som får henne att fnittra, orkar Malin inte längre; hon vänder och går ut från byggnaden och sätter sig på trappan.

Hon har aldrig varit intresserad av Jonas, men det gör ändå ont att alla tycker så mycket om hennes väninna och att ingen så mycket som ser åt hennes håll med annat än avsky i blicken.

Hon lägger armarna om sig och försöker jaga iväg den kalla novemberkylan; det är mörkt ute och molnen började täcka stjärnorna, vid parkeringen några meter bort kan hon se hur två av hennes klasskamrater står och kysser varandra i väntan på att nån ska hämta dem. Synen får det att sticka till i hjärtat på henne.

"Tänk om någon kunde tycka om mig med, ingen vill umgås med mig eller ens ha med mig att göra, utom Elin, så varför skulle nån tycka om mig på ett sånt speciellt sätt?" tänker hon och ser sorgset ner på sina händer. "Nån dag...så fort jag är klar med mina studier...då ska jag flytta ifrån den här lilla hålan och ta mamma med mig... kanske till och med lämna Värmland..."

Hon avbryts i sina tankar av att någon lägger en grov skinnjacka över hennes axlar och hon stelnar till.

-"Du kommer att bli sjuk om du sitter så där," hör hon en mörk röst bredvid sig.

När hon tittar upp ser hon Cole Brooks som tänder en cigarett och låter de mörka ögonen vila på tändaren innan han lägger ner den i den jeansbeklädda bakfickan och tar ett bloss.

Cole är vältränad, hans hår är mörkbrunt och hänger ner över hans breda axlar och ögonen är lika gröna som granbarr. Med sina hundranittiofem centimeter är han längre än de flesta på skolan.

Han är en kille som ingen vet så mycket om, annat än alla de rykten om både det ena och det andra som går om honom – Malin hade aldrig brytt sig om att lyssna på sådant, vad var det för mening?

Det enda man vet är att Coles far är från Chicago och att hans mamma som dog för åtta år sedan, ursprungligen kom ifrån trakten.

-"Tack, det var snällt, men varför bryr du dig om jag blir sjuk?" undrar hon och vänder bort blicken från honom.