Oväntad Kärlek.

Kapitel 3

Malin sitter och petar i maten vid köksbordet, hon har knappt någon aptit alls trotts att hennes mor lagat ordning favoriträtten. Tankarna snurrar om vad som hände under gårdags morgonen och hur hon än försöker kan hon inte förstå vad som gick snett. Varför han hade velat strypa henne, även om han inte varit vaken.

Hon hade tittat efter Cole i skolan men inte sett honom, sedan hade Elin kommit fram och börjat prata om hur underbar hennes helg varit och allt hon och Jonas hittat på. Sedan hade hon börjat fråga ut Malin om att hon hört rykten om att hon hade varit på dejt med Cole, men Malin kände verkligen inte för att berätta nånting, speciellt inte när alla i cafeterian satt och försökte tjuvlyssna. Elin blev arg och sårad över att hon inte fick veta något och hade istället tagit sin tekopp och gått och satt sig hos sina mer populära vänner. Men den här gången hade hon inte brytt sig.

-"Hur är det Malin? Nått som är fel?" undrar Miranda och ser på sin dotters sorgsna ansikte.

-"Nej, eller, jag vet inte, jag tror att Cole är arg på mig," säger hon och skjuter undan tallriken.

-"Berätta vad som hänt, jag kan kanske hjälpa på nått sätt." svarar hon.

-"Folk var taskiga mot mig vid bion så Cole satt och tröstade mig när vi kom tillbaka hit efter allt. Jag måste ha somnat, för när jag vaknade låg jag i sängen fullt påklädd, så jag misstänker att han bar upp mig. Men det som förvånade mig mest var att när jag kom ner så låg han kvar i soffan. Han verkade sova oroligt så jag tänkte försöka vecka honom, men..." Hon är tyst en stund innan hon fortsätter. "Han har ett ärr, här" Malin lägger fingrarna på högersidan om halsen. "Jag vet inte varför, men jag rörde vid det och han vaknade." Hon ser upp på sin mor. "Han...tog tag kring halsen på mig, såg arg och skrämd ut på samma gång. Han tryckte ner mig mot soffan och klämde åt" Rösten bryts och hon tar ett djupt andetag. "Men, även om ögonen var öppna, så kunde jag se att han inte var vaken. Han var fortfarande, på nått sätt, kvar i drömmen... När han till sist såg att det var jag så släppte han och knuffa undan mig som om han bränt sig. Han såg så skräckslagen ut så jag försökte prata med honom. Men då drog han fortare än kvickt från lägenheten muttrandes nått och åkte iväg."hon suckar "Jag tror han undviker mig, det är det enda jag kan komma på," säger Malin sen och dricker lite ur sitt vattenglas.

-"Det verkar som om han hade hemska mardrömmar, men du säger att han blev rädd när han vaknade, kanske det är orsaken till att du inte sett honom. Om han undviker dig kanske det är för att han skäms över vad som hände," säger Miranda och kramar om sin dotter.

-"Men varför knuffade han undan mig då? Varför kändes det som om han ansåg att han inte kunde komma bort från mig snabbt nog?" snyftar Malin och begraver ansiktet i sin mors famn.

-"Han blev rädd, och även om jag bara träffat honom som hastigast så har jag fått en känsla av att han inte är den typen av kille som vågar visa sig rädd och sårbar, en sådan som alltid måste vara stor och tuff inför omvärlden och framför allt inför sig själva." Miranda stryker henne över håret och kysser henne på hjässan innan hon fortsätter. "Det ordnar sig gumman, ge honom lite tid att slappna av från händelsen, ni får nog kontakt snart igen."

Malin torkar tårarna och inser att Miranda har rätt, Cole har alltid varit kaxig och uppför sig alltid som om han inte bryr sig om sin omgivning. Han ler aldrig när det finns folk i närheten och han är hellre otrevlig och kall mot folk än att försöka vara vänlig mot dem.

*

Cole stänger ögonen som svider till när dörren öppnas och ljuset släpps in, knäna värker där han sitter på stengolvet på knä och varenda muskel i den bortdomnade kroppen skriker och bränner och han mår illa. Han har inte ätit sen restaurangen med Malin och han hade bara hunnit få i sig ett glas vatten innan han hamnat här inne.