Tainted (A Justin Bieber FanFiction)

3 - Fuck you Abigail Pott

Han förde den kaffeliknande koppen mot munnen och stirrade med en kall blick på mig. Vi hade suttit här inne, i det tysta gråa rummet, i över en halvtimme nu. Han hade sagt att han inte skulle ge upp utan sitta här inne med mig så länge det behövdes. Han höll vad han sa och gav verkligen inte upp. Jag suckade.

''Detta'' Jag förde mina händer över hela rummet där jag satt '' kommer inte funka.''

''Du har rätt, Bethany.'' Han ställde sig och förde sina steg mot järndörren, knackade hårt med sin knutna näve och fick de på andra sidan att öppna upp. Han viskade någonting mot en man som sedan nickade. Jag blev genast nervösare och ville veta vad de skulle göra med mig. Han Bieber killen steg ut utan att informera mig om vad som nu skulle hända, utan att ens blicka bak mot mig. Jag hatade den killen, men jag litade trots det på honom mest av alla poliser som befann sig på stationen. Det var skrämmande hur främmande allt detta var för mig.

''Ms Rose, vi ber dig att följa med oss.'' En lång man tog ett steg in genom dörrkarmen, granskade mig från topp till tå och väntade tålmodigt på mig att göra som han sagt. Jag hade tydligen inget val, så jag reste mig upp från stolen och gick med skakiga ben mot honom.

''Händerna.'' Sade han med en mörk ton. Nu kom det, jag som trodde att jag skulle få slippa detta. Han drog de silvriga handbovarna om mina handleder och drog med mig ut, fortfarande lugnt och sansat. Rädslan inom mig var stor, men jag lät den inte visas. Framför allt nu när jag själv visat att jag var den starka tjejen som inte alls gav upp lätt. Visserligen så gjorde jag inte det. Men jag var inte den tjejen jag spelade nu. Jag hade i för sig inte talat om någonting om mig, bortsätt från mitt namn, så vad gjorde det om jag spelade lite för en kväll? Så fort detta var löst skulle jag aldrig mer behöva se killen, jag skulle slippa honom för gott. Han behövde inte få reda på mitt sanna jag, eller hur?

JUSTINS PERSPEKTIV:

''Tjejen är rökt Biebs.'' Connor ryckte lätt på axlarna och fimpade sin cigarrett i den lilla askhållaren. Vem brydde sig, egentligen? Inte jag. Jag skulle aldrig bry mig om någon jag hittade på gatan. Och vid detta lag var denna Bethany Rose lika mycket värd som en främling på gatan.

''Jag önskar att jag kunde hålla med. Men i kväll är jag desperat... Fuck vad jag lär ångra mig i morgon.'' Jag stönade irriterat till och klicka mig in på hennes mapp på datorn framför mig.

''Kriminell säger du?'' Han tittade frågande på mig. ''Det där, min vän,'' Hans blick åkte mot Bethany i väntrummet vi ordnat med kameror upp till taket. Han suckade och fortsatte.

''Är inte en kriminell brud kan jag lova dig.'' Det var nästan så att han var besviken, lite spänning skadade inte hade han tidigare sagt. Och med spänning menade han inte en 15 liknande 20 åring som var oskuld och säkerligen inte visste vad hon hade att göra med när hon bar på en pistol. Jag kan slå vad om att hon inte ens fått sig en första kyss än.

''Hon har väl knappast sätt en dick i hela sitt liv, och har hon inte det så kan jag besviket säga att hon är en bluff när det gäller kriminalitet.'' Connor skrattade högt och skakade retsamt på huvudet. Jag fattade först då vad det var han egentligen menade.

''Jag tänkte inte sätta på henne dickhead.'' Muttrade jag och suckade. ''Vi behöver fler uttagande och i med att hon - enligt sig själv - är desperat av pengar så tycker jag det passar bra att anmäla henne.''

''Hon har ingen chans, Justin. Du är helt fucked up om du trodde hon ens skulle bli accepterad av chefen.''

''Jag tänkte vara snäll för en gång skull.''

''Om du ska satsa på att vara snäll så rekommenderar jag att låta henne hamna i finkan istället.''

''Shut the fuck upp Connor. Vem fan bad egentligen om dina åsikter? Jag ska göra det för hon har potential. Jag hade inte ens tänkt denna tanken om jag trodde att hon skulle dö redan första dagen.'' Spottade jag. Idéen slog mig egentligen när jag fått syn på hennes bakgrund. Svår uppväxt med en sjuk mor, ta hand om sin syster, pappan lämnade dom på hennes 15 års dag. Och trots det, så såg hon ut att ha blivit en stark ung kvinna. Jag himlade med ögonen åt mig själv. Vad fan är det för bullshit jag snackar nu? Antagligen de faktum att jag bara tyckte synd om henne. Men potentialen var i de fakta att hon fick ta ansvaret för sin 5 år yngre syster och mor. Hon hade inte gett upp och hon hade inte vikit undan som sin så kallade far gjort. Den styrkan fanns det i få. I vilket fall jag nu trodde på henne, det spelade ingen roll. Jag hade bara plötsligt bestämt mig. Men som sagt. Jag var desperat just nu, lika så hon.