Komplicerat liv..

Ful byggnad

Jag tror på ödet. Det har jag gjort i hela mitt liv, jag vet inte varför jag bara gör det. Asså att om jag gör något snällt mot "världen" t.ex. gör läxan (vilket jag oftast Inte gör) så ger livet något tillbaka.
Tur i kärlek.

Första dagen i skolan: -hejdå älskling! Ropar mamma stressat. Det är hon alltid på morgon dels för att pappa typ aldrig är hemma för att han jobbar så mycket och för att min brorsa (som är en idiot) vägrar släppa sin telefon och gå till SKOLAN!
-hejdå, gäspar jag fram och stänger dörren, äntligen.
Det är ganska kallt ute, fåglarna kvittrar och det luktar vår.
Den där lukten som luktar vått gräs och ren luft. Det är proppfullt med snödroppar efter vägen. Jag känner en stark vind pust flyga fram och jag önskar att jag hade tagit på mig mina vantar. Nu ser jag skolan, den tråkiga och hämska byggnaden. Skolan är gjort av tegel som håller på att smula sönder, teglet är aprikos färgat. jag HATAR aprikos färgat.
Klockan ringer, och jag hatar det ringandet. Sen springer alla in i den fula byggnaden och jag måste springa resten av biten.

Det är första dagen efter sportlovet och jag har inte gjort engelska läxan än..
Det betyder en arg lärare och det kommer troligtvis inte finnas söta killar förns om en eller två månader.
Jag låser upp mitt skåp och tar ut mina matte grejer, lektionen börjar om tio minuter.
Plötsligt känner jag någons händer ta tag om min min midja och jag skriker till så att alla kollar på mig.
-hej, säger Sara skrattandes och kramar om mig bakifrån och jag vänder mig om och kramar tillbaka. Sara är min bästa vän, vi blev bästisar i 5an, sendess har det varit vi två.
-vad har du nu? frågar jag medans jag avslutar kramen.
-matte, säger hon och suckar.
-jag med, säger jag glatt och ett leende sprids på hennes läppar.
Vi går tillsammans till matten och hon berättar glatt om en kille som tydligen är jätte söt.