Vasa var ett svenskt örlogsfartyg som kantrade och sjönk utanför Beckholmen i Stockholms inlopp på sin jungfruresa, den 10 augusti 1628. Efter några tidiga misslyckade försök att bärga henne på 1600-talet, glömdes Vasa i stort sett bort. Skeppets ungefärliga position förblev känd in på mitten av 1800-talet, men inga allvarliga försök gjordes för att bärga det. År 1956 lyckades amatörforskaren och ingenjören Anders Franzén, tillsammans med dykaren Per Edvin Fälting, åter fastställa Vasas exakta position och efter flera år av marinarkeologiska utgrävningar och förberedelser lyftes Vasa över vattenytan 24 april 1961. Sedan 1990 ingår fartyget i en permanent utställning i Vasamuseet på Djurgården i Stockholm. Fram till 1988 förvarades vraket i Wasavarvet, en tillfällig byggnad som förutom att vara en kombinerad konserveringslokal fick fungera som ett tillfälligt museum. Vasa är ett unikt och välbevarat vrak och det enda 1600-talsskepp man lyckats bärga i så gott som komplett skick. Vasa har blivit en av Sveriges populäraste sevärdheter och lockade mellan 1961 och 2011 över 29 miljoner besökare.[3]
![]()
Vasa
HistorikBeställd1625ByggnadsvarvBlasieholmen (bygge lett av Henrik Hybertsson, (slutfört av Margareta Nilsdotter)Kölsträcktdecember 1626Sjösatt1627[1]I tjänst10 augusti 1628ÖdeSjönk på jungfrufärden den 10 augusti 1628 efter ungefär tusen meter. Bärgades den 24 april 1961, nu museifartyg.Tekniska dataLängd69 mBredd11,7 m[2]Djupgående4,8 mDeplacement1210 tonFramdrivningsegelfartygKraftkälla10 segel, 3 masterBesättning145 sjömän
300 soldaterBestyckning48 × 24 punds kanoner
8 × 3 punds kanoner
2 × 1 punds kanoner
6 st stormstycken
När Vasa byggdes var hon avsedd att bli en symbol för Sveriges militära och politiska makt, vilket även inbegrep Gustav II Adolfs auktoritet som krigarkung. Stora kostnader lades ner på att dekorera och utrusta skeppet. Hon var även ett av landets största och tyngst bestyckade krigsfartyg när hon byggdes och hon var utsmyckad med hundratals skulpturer i bjärta färger. Vasa kallas i regel för ett "regalskepp", en term som menade att skeppen var namngivna efter Sveriges riksregalier, symboler för kungaätten. Senare har ordet fått en vidgad betydelse och syftar rent allmänt på "kungliga skepp" (royal eller real skepp), alltså de fartyg som tillhörde Kronan. Vasa fick den beteckningen redan på 1600-talet.[4]
Den direkta orsaken till att Vasa förliste var att hon var för instabil för att kunna segla i hårdare vind. Trots att hon inte klarade ett vanligt stabilitetstest när hon låg vid kaj, lät man henne segla därför att Gustav II Adolf utövade påtryckningar för att kunna sätta in henne i sjökriget mot Polen, där Sigismund III var kung. Förhör hölls efter förlisningen, men eftersom kungen själv godkänt alla mått kunde ingen dömas som ansvarig för förlisningen.
Inuti och kring skeppet hittade man tusentals föremål samt kvarlevor av 16 människor. Bland fynden finns kläder, vapen, kanoner, verktyg, mynt, mat och dryck och sex av Vasas tio segel, varav merparten genomgått omfattande konservering. Föremålen och skeppet har varit ovärderliga genom att ge insikt i vardagslivet till sjöss, sjöstrid och skeppsbyggnadsteknik under tidigt 1600-tal. Sedan bärgningen har Vasa blivit en välkänd symbol för den svenska stormaktstiden och ett prestigeprojekt inom svensk och internationell marinarkeologi. Vasa har i media och hos den svenska allmänheten blivit en allmänt erkänd standard för att beskriva den historiska betydelsen av kända skeppsvrak.
