Nu var jag här igen, sittandes på golvet och tårarna rann ner från mina kinder. Jag blev skickad till kuratorn igen för att prata om mina problem. Vad skulle jag prata om, det var ändå ingen som förstod. Jag som brukade tycka om att gå hit, sitta i hennes rum och kunna prata om allt.
- Emily vad är det som har hänt?
jag bara sitter där helt tyst och får inte fram ett ord. Det måste vara så lätt att vara vuxen och inte måste förklara allt jämt. Jag satt där i en timme utan att säga ett ord. Jag menar vad skulle jag göra, hon skulle väll ändå inte tro mig.
Jag gick ut från hennes rum med hoppet om att den här dagen kunde bli lite bättre iallafall. När jag kom in i klassrummet så hade vi redan börjat och alla kollade på mig med öppna ögon och konstig min. Jag visste redan vad dom tänkte, att jag bara var en tjej som sökte uppmärksamhet. Men så är det inte. Jag kunde inte tänka på något annat under lektionen än att jag är ett missfoster som inte borde få finnas. Jag började få svårt att andas och sprang ut från klassrummet. Min lärare följde efter med oroande min.
- Vad är det som händer egentligen!!
- Ingenting jag lovar!
Min lärare sa att om jag inte snart berättar vad som är fel så måste dom ringa mina föräldrar. Och det var då jag kände paniken komma, mitt hjärta bultade snabbare än någonsin nu. Det här fick absolut inte hända, om min lärare ringde hem så är mitt liv över, jag är livrädd för att det ska hända.
Jag satte mig ner på bänken för att snabbt komma på en bortförklaring som skulle hålla ett litet tag. Men det var helt tomt i huvudet och mina tårar rann ännu en gång. Jag bad om att dom inte skulle ringa hem, att jag bara behövde lite mer tid. Min lärare gick med på det men max en vecka kunde hon vänta.
Det blev faktiskt bättre nu under dan, jag känner mig gladare och motiverad att göra saker. Ja jag kanske inte behöver berätta för min lärare om hon tror att jag är gladare. Jag skulle göra mitt bästa.
Äntligen var den här dagen slut, det kändes som en evighet, att den aldrig skulle ta slut. Jag började gå hemåt och inspekterade miljön med glädje, solen sken och himlen var blå, det var inte riktigt varmt ute, det blåste lite men det var bara skönt.
Direkt när jag kom hem så sprang jag upp på mitt rum för att slippa prata med någon, jag stängde in mig och var där hela kvällen. Jag hoppade över maten och gick och la mig istället.
Så nu var det dags för skola igen. På ett sätt så tyckte jag om att gå till skolan för jag slapp att vara hemma men jag hatade verkligen lektionerna. Under svenskan så kom kuratorn in i klassrummet för att hämta mig, jag förstod inte varför men jag följer med henne ändå. Vi satte oss ner och på hennes min så såg jag att det var något lite allvarligare än det vi brukade prata om.
- Emily du måste berätta, jag är orolig över dig!
- Det ska väll du ta och skita i, det här är mitt liv inte ditt, bry dig inte!!!
Hennes ansiktsuttryck gick från oroad till chockad. Jag ångrade snabbt mitt ordval och fick lov att kolla bort, jag skämdes så över vad jag sagt.
Hon hann inte svara innan jag rusade ut från rummet. Jag gick snabbt ut från skolan och började springa. Min puls Är hög och tårarna rann. Jag sprang till en klippa med fin utsikt som jag brukade gå till när jag var ledsen. Hur dum får man vara, vad tänkte jag med. Jag satte mig ner och bara kollade på utsikten tills det blev lite mörkare ute. Jag ställde mig vid kanten av klippan och såg på den rosa himlen och solen som smög sig bakom träden. Är det så här mitt liv ska sluta, rätt åt mig jag är ju ändå bara värdelös...
