En bok som mest ska rikta in sig på författarskap och professionellt skrivande, men också ge lite tips och idéer för skrivandet överlag.
(Ingen av bilderna tillhör mig utöver omslagsbilden som är skapad med en AI-app.)
Pridemånaden till ära tyckte jag att det var läge att göra ett kapitel om HBTQ. Jag gillar själv att blanda in lite olika könsroller, identiteter och orienteringar i mina berättelser då det känns som att det behövs mer av den varan. Det är ett ganska underrepresenterat ämne och själv tycker jag att berättelsen blir lite mer intressant. Det stiger utanför ramarna till det väntade, vardagliga och rent tråkiga. Det finns förstås saker som kan vara bra att tänka på då det ibland är sorgligt uppenbart att den som skriver inte har en aning om vad de skriver om.
Själv finner jag det mesta ganska uppenbart, så för att veta vad andra har svårt för har jag tagit hjälp av andras stödpunkter för att få med det viktigaste och vissa saker överraskade mig; som att bisexuella kallas halvt gay, halvt straight till exempel. Man är bisexuell och inget annat (om inte personen själv vill se annorlunda på det) och det behöver inte vara 50/50. Man kan föredra det ena könet, men även kunna tänka sig det andra om det bara är rätt person. Hur som helst så är mina egna åsikter blandade med info och åsikter från andra för att försäkra att jag inte missar något som jag själv har svårt att se varför man skulle missförstå eller få fel.
Ups! Ten obraz nie jest zgodny z naszymi wytycznymi. Aby kontynuować, spróbuj go usunąć lub użyć innego.
¤Först av allt: Research! Skriver du om t.ex. transpersoner är chansen hög att en transperson läser berättelsen. Har du fått hälften om bakfoten förolämpar du säkert dina läsare. Vi har Google och det är inte svårt att använda, om du inte har möjligheten att prata med någon som vet förstås. Då mycket har fått egna namn och titlar kan det vara svårt att hitta rätt i djungeln av alternativ, så läs på och kom inte med en massa nonsens.
¤Skriver du om transpersoner så behöver inte allt handla om operationer och hormonbehandlingar. Visst är det ett tungt ämne och ett väsentligt sådant, men det är inte allt. Att köpa kläder man trivs i och byta frisyr kan vara en stor grej också och att hitta sin nya identitet är inte bara fysiskt.
¤Operationer är dyra och läkning tar tid. Underskatta inte något här. Ett könsbyte kan kosta runt 10000$ (vet inte vad det kostar här) och man läker inte på en dag. Dessutom brukar det krävas träffar med en psykolog för att försäkra att man vet vad man gör och att man inte bara tillfälligt ”fått något för sig”. Det finns de som ångrat sitt könsbyte, även om det är en ganska liten procent, men en ”utvärdering” av psykolog bukar krävas för att fånga upp de som riskerar att ångra sig. Det i sig kan kännas nedvärderande för de som är helt säkra på vad de vill, men likväl är det nödvändigt då det är oerhört svårt att ”byta tillbaka” om man skulle ångra sin operation.
¤Alla trans vill inte operera sig, men är ändå trans (100 % man eller kvinna). Procenten är ganska liten vad jag vet, men inte alla som är trans vill byta kön rent fysiskt. Man kanske vill operera brösten, ansiktet eller dylikt, men inte själva könet. Såg en dokumentär en gång om ett par som fått barnen på naturlig väg, men det var pappan som varit gravid. De hade med andra ord opererat överkroppen och tagit hormoner, men inte ändrat sina nedre organ. När man såg familjen var det ändå klart och tydligt vem som var man och vem som var kvinna, men barnen möttes förstås av tillrättavisningar i skolan när de sa att de ”kommit ur pappa”, vilket kändes ganska trångsynt av lärarna.
