Att växa upp

Del två - Knuffen

Del två

Jag menar.

Det är väl ganska omöjligt att vara tonåring utan att ens ha varit intresserad av någon? Tillochmed Ava-hatar-alla är intresserad av någon. Typ han där i tyskagruppen.

Han där med brunt hår och bruna ögon. Han där med tandställning och linser. Han där som är så dålig på tyska att jag måste skratta när han försöka uttala något verb. Ja, det verkar som om någon kallad David har satt sig fast med hjälp av superlim i min hjärna. Och kanske även i mitt hjärta.

- Vad har vi nu? En av de mest klassiska frågorna i skolan ställdes för första gången idag av idiot nummer 22. Amanda.

- Jag tror vi har språk, svarar jag men kollar för säkerhets skull på schemat som är ihopknycklat i min ficka.

- Ja, vi har språk om tio minuter, bekräftar jag.

Amanda tar fram sin mobil och sätter sina hörsnäckor i öronen. Direkt börjar hon sjunga med i Justin Biebers nya låt.

- Lyssna här! Hon sträcker fram en av hennes hörsnäckor mot mitt öra och jag hör någon sjunga.

Jag har aldrig gillat Justin Bieber. Inte heller One Direction, Cody Simpson eller någon annan killartist som nästan bara blir känd genom att vara snygg och/eller göra musik till osäkra tonårstjejer. Men Amanda är min kompis och i hennes ögon (och öron) har jag alltid älskat Justin Bieber. Så jag spelar med och blir entusiastisk när jag hör den nya låten. Vad jag är fejk, konstaterar jag. Jag kollar på klockan och märker att jag måste gå till tyskasalen.

- Tyska. Nu. försöker jag säga genom att prata med stor mun och signalera med min hand medan Justin Biebers sång flödar genom Amandas öron tills hon ser mig. Hon fattar vad jag menar och jag skuttar glatt iväg till tyskan. Mes-Ava skuttar till Idiot-David.

Amanda tycker att jag är dum i huvudet som inte har spanska, som alla de "populära" och som är lite högre upp på hennes "lista" har. Men om jag sade att anledningen till att jag valde tyska är David, hade hon hade säkerligen skrattat ihjäl sig. "Ava kan ju inte gilla nån!"

Jag vill inte att hon ska veta. Jag vill ha det för mig själv. Min egen hemlis.

〜〜

Där är han. Han med de bruna ögonen och det vackra bruna håret.

Han skolkade inte idag. Vilken tur.

Jag märker att han ser mig och han slänger upp handen i en snabb hälsning. Jag vet inte hur jag ska reagera så jag rycker med huvudet och hälsar tillbaka. Han sätter sig bredvid mig. Han sitter bredvid mig. Hans ansikte är i samma höjd som mitt. Inte långt ifrån mitt huvud. Du kan inte få panik nu, Ava. Du är en sansad tjej, i andras ögon.

Läraren kommer in med de sista fyra osäkra tjejerna och lektionen börjar. Jag kan inte fokusera på vad hon skriver på tavlan och när hon ber mig att skriva meningarna i futurum på tavlan kan jag inte gå ordentligt. Jag är medveten om att han ser på mig.

Plötsligt försvinner mina armar och de blir endast två lemmar som hänger ut från min kropp och mina ben blir till spagettistavar. När jag äntligen skrivit färdigt, vilket känns som en evighet, hittar jag tillbaka till min plats likt en rutten morot.

- Jag tycker du är duktig du, säger David med en aning sarkasm i rösten.

Men jag rodnar ändå. Jag försöker komma på hur jag ska svara och det slutar med ett leende och så vänder jag bort huvudet. Vilken idiot jag är. Men jag behåller min upprätta sittställning för jag har ju en image som en sansad, smart person.

Lektionen tar slut efter flertaliga rodnader och tankeställare och jag skyndar mig ut i korridoren när en av de tretton idioter i klassen springer in i mig och jag liksom karma och domino ramlar in i en förbipasserande kille som ramlar och slår huvudet i en bänk. Det hörs en rejäl duns. Jag får panik och jag ser honom ligga på marken med händerna om huvudet. Jag nästan skriker när jag frågar honom hur det gick, följt av oändliga ursäkter och förlåtelser. Men killen bara sitter på marken och skrattar åt mig.

Vad fan?

-------

Kom gärna med synpunkter :)

Om du gillar berättelsen hittils hade det betytt mycket om du tryckte på "vote"-knappen ;)

Jag hoppas du gillar den!