Dark beauty

O N E || hard life

Mitt namn är Kylie Mendes. Bor i Sydney hos min "andra" familj efter en kort visit i New York. Gör just nu inget speciellt med mitt liv. Försöker bara komma tillbaka och börja leva efter min förlust av mitt livs kärlek. Luke. Just nu är jag ett mentalt vrak. För två månader sen var jag en av dom mäktigaste vampyrerna. Men nu var jag en vanlig människa. En helt vanlig människa. Jag lever med min störda andra familj som består av vampyrer. Michael, Sandra, Ashton, Harry och Calum. Förutom en person, Taylor. Men hon är vampyr jägare istället. Det är tack vare dom som jag orkar med mitt liv.

Ja ni hör. Det här är mitt liv nu. Ständigt påminner jag mig själv om att det en dag kommer bli bättre. En dag kommer Luke bara vara ett minne blott och jag kan leva som vanligt igen. Jag kommer inte börja gråta så fort jag hör hans namn.

Men just nu känns det som att den dagen aldrig kommer komma. Vart jag än tittar ser jag Luke, gamla minnen som poppar upp och plågar mig. Ända gången jag kan leva normalt är när jag är med Louis. Det är som att problemen försvinner. Men jag och Louis har kommit överens om att vi är dåliga för varandra. Så han lämnade. Han lämnade Sydney. Varje dag försöker han ringa mig. Och hur frestad jag än är att svara mostår jag det. För jag vet att om jag svarar och hör hans röst som frågar hur jag mår kommer barriären som jag byggt under dom senaste två månaderna brista. Jag kommer gråta. Han var och är den enda som jag riktigt kan prata med. Han är den enda som jag kunde berätta hur jag känner egentligen.

Varje kväll skickar han en videoblogg. Jag får se hans ansikte. Jag får se hans värmande ögon. Jag får höra vad han gjort för dagen. Vart han är. Hur mycket han saknar sin bästa vän som han kan berätta allt för, mig. Sen gråter jag en skvätt genom barriären som fått en liten spricka. Jag gråter över vilken dålig person jag är. När jag gråtit klart torkar jag bort tårarna och barriären är hel igen, utan en enda liten spricka.

Ingen märker hur svag jag är. Bara jag. Alla säger till mig att jag är så stark. Men egentligen klarar jag mig knappt genom dagen. Det som får mig att fortsätta är att jag vet att en dag kommer allt bli bättre. En dag.

"Ey Kylie are you awake?!" Skrattar Harry och kastar över en kaka som hamnar rätt i mitt ansikte. Vi alla sitter runt matbordet efter en rejäl frukost. Första morgonen jag äter frukost med dom andra. Första dagen jag känner mig fri.

"So what is our plan for today?" Säger jag och skakar bort tankarna på Louis och Luke.

Alla tittar chockat på mig. Jag vet att jag för det mesta brukar vilja stanna hemma och ligga under täcket. Kanske gråta till någon romantisk film också. Men idag känner jag mig rätt så glad faktiskt.

"Come on. Don't look at me like that. You should be happy that I want to do something," Skrattar jag fram.

"We can go shopping!" Brister Sandra och Taylor ut.

"Or we can play some FIFA? I miss our matches" Säger Michael och puttar mig löst i sidan.

"We can go bowling!" Cameron ställer sig upp och hoppar på stället. Jag skrattar åt hans barnsliga handling. Jag älskar verkligen dom här individerna. Ingen gör mig lika glad som dom. Förutom Louis och Luke.

Om Luke hade varit här hade han definitivt föreslagit en vandring i bergen eller kanske åka till stugan. Han visste att jag älskar sånt. Jag tittar på hans tomma stol. Ingen har vågat suttit där sen han dog. Om vi var fler än vanligt så drar vi alltid fram en extra stol, vi sätter oss aldrig på hans stol. Det är inget vi har bestämt det bara blir så. Ingen av oss vågar riktigt släppa taget. Ingen vågar riktigt inse att han är borta.

"Or we can go to our cabin, do some s'mores and some burgers," Säger Ashton när han ser på mig att mina tankar flyger iväg.

Jag pekar på honom.

"That sounds like a plan" Säger jag. Alla reser sig upp och lämnar köket. Förutom Harry. Han tittar på mig. Jag vänder snabbt ner blicken i bordet. Jag vet att Harry kan läsa mig genom en enda blick. Han kan veta precis hur jag känner.

"I talked to Louis this morning" Säger Harry. Direkt tittar jag upp på honom. "He is coming here. To Sydney"

"No, no Harry. He can't come here"

"You need him. He needs you," Säger Harry och tar min hand. Tårarna bränner bakom ögonlocken.

"When?" Säger jag och försöker hålla rösten stadig.

"In a week or two"

"Okay I will have time to leave. This is the last night I will spend here"

"Kylie, You're not the girl that I met a year ago. That Kylie did never run away from her problems. She stood up straight and met the problems with pride. Louis is the only one you can really talk to. Luke is not here anymore. You need to talk to Louis" Suckar Harry.

"You are right. I will met him. Just talk a little" Lögn. Jag är inte den Kylie jag var för ett år sedan. Jag har förändrats, en massa. Efter allt jag har gått igenom borde Harry av någon förstå. Och att han vågar slänga Lukes död rätt i mitt ansikte sådär får tårarna att rinna över. Han vet vilken svag punkt Luke är nu.

Jag skulle aldrig klara av att bara prata med Louis. All saknad, sorg och smärta kommer spruta ur mig och allt kommer bli jobbigare än någonsin.