Violetta

Kapitel ONE Döden

Violettas POV:
Jag sitter tyst på flygplanet. León är där. Francesca är där, Cami, Maxi och Diego. Utanför fönstret ser jag bara moln, BARA MOLN! León kommer förbi. Varför går han i flygplanet? Han tittar med glittrande ögon på mig. Till slut frågar han:
"Kan jag sätta mig här?"
"Självklart", svarar jag, glad för frågan.
Han sätter sig långsamt bredvid mig och ler stort. Plötsligt dyker Lara upp, från ingenstans. Hon sneglar på León och han reser sig upp. Han börjar följa efter henne, bort till en annan plats.
"León?" undrar jag efter honom.
"Jag går nu, för jag gillar inte dig!" säger han bestämt och borrar in blicken i mig. Lara pussar honom på kinden och jag blir alldeles svettig. Plötsligt ligger jag helt genomsvettigt i min säng.
"Bara en dröm!" intalar jag mig själv, "bara en dröm..."

Klockan är 11.24 på förmiddagen, och jag kliver sömnigt upp ur sängen. Pappa är nere och pratar med Ramallo, det hör jag, för att Ramallo är högljudd när han förklarar att pappa inte ska vara så överbeskyddande. Pappa är så jobbig! Jag klär långsamt på mig, en kortärmad randig top med lite volang i ärmarna och ett par pösiga jeans. Idag är vi lediga från studion och jag vill inte klä upp mig allt för fint. Mitt hår är rufsigt och oborstat, men jag borstar om det och ställer mig sedan och lockar håret. Jag vet inte vad det ska vara bra för, bara en rutin. Plötsligt hör jag hur det spelas upp en ringsignal från datorn. Det är Francesca. Jag stannar upp mitt i en lockning med locktången och går försiktigt över sladden till tången, och fram till datorn på skrivbordet. När jag svarar sitter jag i en ställning med locktången i håret.
"Hej, Fran! Hänt nåt?" frågar jag, eftersom att jag vet att hon gärna sover till 12 på lediga dagar, men är nu uppe tidigare.
"Hej, gumman! Ja... Hur ska jag förklara det här..!? Jo, León ringde mig, han ville att jag skulle prata med dig", börjar hon.
"Och?" Jag vill veta, jag blir nyfiken.
"Han ringde mig först, för att han inte ville prata med ledsen röst till dig..." Hon avbryter sig igen.
"Men vad, Fran? Vad är det som har hänt?"
Francesca harklar sig och jag ser att hon gråter smått.
"Leóns morfar är död, han dog i natt!" Jag blir alldeles chockad. Jag drar efter andan. Jag vill ringa León, säga hur mycket jag tycker synd om honom, krama honom, visa kärlek och sorg! Jag gråter, jag förstår varför. Inte för att just hans morfar har dött, jag kände ju inte honom. Jag tycker synd om León, egentligen så tror jag att jag gillar honom... Francesca avbryter mina tankar.
"En till sak... Jag hade ett visst släkte med honom. León är på något vis släkt med mig, och hans morfar då. Men det har jag aldrig vetat. Han är typ släkt med mig om man räknar enda tillbaka till vikingarna", säger hon och gråter lite. Egentligen borde inte Fran gråta, de kände ju ändå inte varandra. Fast hon kanske också bara tycker synd om León.
"Violettaaaaaaaa, frukosten är klar!" ropar Olga glatt från nedervåningen.
"Jag måste gå", meddelar jag Francesca snabbt, "Chao!" Jag hinner fälla ner halva skärmen till datorn, men hör Francescas röst ropa;
"Vänta!"
Jag gör en snabb vändning från att ha kommit halvvägs ut ur rummet och fäller upp skärmen igen.
"Ja?"
"Ring honom, lova!" säger hon och sedan gör hon tre slängkyssar till mig. Slutligen lägger hon på.
Jag springer ner för trappan med gråt i halsen och drar mig framåt med hjälp av att klamra mig fast vid sofforna. Pappa kommer ut från köket och ler mot mig, men ändrar snabbt blicken när han ser att jag är ledsen. Utan att ens titta på den goda frukosten- som jag alltid gör- faller jag in i pappas famn och kramar honom.

Francescas POV:
"Varför? Stackars León, och Violetta!" säger jag för mig själv. Mamma kommer in och tröstar mig, hon vet vad som har hänt. Sedan ringer Marco och jag svarar snabbt.
"Vet du?" Är det första han frågar när jag svarar.
"Ja, Marco! Snälla, kom hit! Jag behöver dig!