Violetta

Kapitel TWO Sorg

Leóns POV:
"NEJ! NEJ! Det får inte vara sant", säger jag till mig själv, fast jag redan vet att det redan har hänt. Jag bara gråter, slutar aldrig. Jag känner inte att jag vill köra motocross nå mer. Aldrig! Vill aldrig gå till studion igen, det enda jag vill är faktiskt att få vara med henne...
Det knackar på min dörr. Säkert mamma, tänker jag.
"Kom in!" snyftar jag. Men in kommer ingen mamma. Inte pappa heller. In kommer Andrés. Helt nöjd med livet och skrattar och har sig. Han har med sig trummor som han ritat fula clowner på, jag ser det, för jag tittar fram under min kudde, utan att han ser det.
"Tjenare, grabben! Upp och hoppa, klockan är ju snart två, och här ligger du och sover." Det där är det värsta som kan hända mig nu. Att en galen liten komiker kommer in för att få mig att vakna, tror att jag sover!?
Jag gråter bara ännu mer, med huvudet i kudden. Kudden är alldeles fuktig och blöt av mina tårar.
"Nämen, León, gråter du i sömnen?" skojar Andrés och skrattar. Verkar som om han har sett att min kudde är genomvåt.
"GÅ!" får jag fram genom en skakig och snyftande röst.
"León? Vad är det? Varför gråter du? Hänt?"
Min pappa kommer in med illröda ögon, och blöta kinder och ögonfransar.
"Hur kom du in Andrés? Äh... Det spelar ingen roll, hela familjen är ledsen. Som du kanske märker, så vill León vara ifred", säger han och sedan går de ut med klampande steg ut från mitt rum. Det hörs att de går, pappa gör ljudet så att jag ska vara medveten om att de är borta. Han känner mig och vet att jag inte vill visa mig ledsen inför andra.

Andrés POV:
"Vad har hänt? Förresten, jag kom in genom dörrhålet", förklarar Andrés rimligt.
"León mår inte bra, eftersom... Att hans morfar dog i natt, nu vet du", säger Leóns pappa. Andrés känner skuld för att ha varit så rolig och knäpp när León sörjer sin morfars död. Han gör en ledsen trumvirvel på sina clowntrummor och går sedan med nedhängande huvud hem, till sig igen.

Marcos POV:
"Hemskt!" säger jag till Francesca när jag kommit in i hennes rum. Hon torkar sina tårar och kramar mig länge.
"Jag älskar dig", säger hon till mig och kramar hårdare. Jag pussar henne på kinden och ger henne en sorgsen blick.
"Och jag dig." Jag tar en pause och fortsätter, "tur att vi har varandra."
Vi pratar länge om hur lång tid det kommer ta för León att återhämta sig efter det här och när han kommer tillbaka till studion. Vi tar en varsin kopp te och en bulle var. Sedan går vi till parken och för att muntra upp oss båda, spelar jag på min gitarr och Francesca sjunger. Vi blir båda glada och kramar varandra.
"Jag tror att det ligger sorg i luften, i hela Buenos Aires", säger Fran. Jag nickar och tänker: det kommer det nog att göra länge nu.

Violetta är den bästa och den mest dramatiska serie ever.😍😘😊
Kort Kap 😝