Att växa upp

Del tre - Amanda

Del 3 - Amanda

Jag är inte van vid att folk tycker jag är rolig, eller skrattar åt mig. Så när den här lustigkurren sitter på marken med ett blödande huvud och skrattar åt mig blir jag rosenrasande arg.

Vem ser rolig ut här liksom? Inte jag iallafall.

Min tyskalärare får spader och springer likt en rädd hare till skolsyster när hon såg killen med sitt röda, blodiga huvud.

Runt mig står David och resten av tyskagruppen förvånade och jag hör dem prata om att jag knuffade till honom in i bänken. Jag blir så irriterad.

På marken framför mig ligger denna avskyvärda varelse som jag knuffat till. Hans hår ska egentligen vara ljust, men eftersom han slog i huvudet är det nu vinrött. Det klär honom bättre, tycker jag. Han har en tröja med "In Flames" med ett antal bloddroppar på och ett par gröna skor.

Killen slutar skratta, jag tror att huvudet gör för ont. Han gör en besvärad min och biter sig i läppen.

Jag kanske borde tycka synd om honom, men istället har jag nu börjat undra om han inte råkade slå till huvudet så hårt att han har blivit mentalt störd. Det hade ju varit ett riktigt problem. Tänk bara på alla samtal med rektorn jag måste gå på och hans arga föräldrar som kommer med hotbrev för att deras son fick men av livet på grund av mig. Ojsan.

Men det är ändå obehagligt, inte ens Davids arm som snuddar vid min axel kan få mig på andra tankar. Som tur är kommer skolsyster med tyskaläraren hack i häl och jag kan lugnt avge mig från platsen. Jag kollar en sista gång på killen. Hans gråa ögon möter mina och en tanke ploppar upp i mitt huvud.

Jag känner igen honom.

〜〜

Hela dagen fick jag genomlida minst ett trettiotal påminnelser om min tidigare knuffning. Kommentarer som; "Ava gillar att knuffa ner folk, if you know what I mean", och " Bra gjort! Ingen av oss gillar honom ändå", blev mina favoriter idag.

Det roligaste är ändå Amandas min när hon inte får all uppmärksamhet. Jag ser det i hennes ögon och hör det på hennes röst när hon pratar med mig. Avundsjuka.

- Hur gick det för killen? frågar den minsta tjejen i klassen men ack den snällaste när klassen kommer ut från Tekniken.

- Det gick bra. Han fick åka till sjukhuset och sy men det var inget allvarligt, svarar jag medan jag håller upp dörren för oss och låtsas vara lättad och lilltjejen hänger på.

Egentligen har jag ingen aning om vad som hände med killen. Han kanske gick hem helt frisk med ett litet plåster i pannan eller så dog han av blodbrist. Det spelar ingen roll för mig, jag tänker iallafall aldrig träffa honom igen.

Amanda ploppar upp vid min axel.

- Har du pappret till historieuppgiften? Frågar hon med sina bambibruna ögon. Jag nickar.

- I skåpet, svarar jag stelt.

- Kan jag få nyckeln, så kan jag gå och hämta den själv? Jag kan se i hennes ögon att hon försöker dölja att hon är sur på mig.

- Visst. Jag tar ut nyckeln ur fickan och lägger den i Amandas hand.

- Jag kommer snart! Hon ger mig ett ansträngt leende. Hennes blonda hår guppar vid svanken när hon springer ned för trappan till våra skåp. Det tar två timmar varje morgon för henne att få till frisyren. Jag har varit med om det. Hemskaste morgonen i mitt liv.

Amandas rum är fyllt med Justin Bieber affischer, jag tror jag inte ens vet vad hon har för tapet. På väggen, framför affischerna (hur vågar hon skända Justins ansikte!), har hon två hyllor fulla med Justin Bieber cd:er, bilder på Justin Bieber och tröjor med Justin Bieber på. Som hon dessbättre aldrig använder.

En vanlig morgon för Amanda börjar klockan 5. Hon vaknar piggt, hoppar glatt in i duschen och hon hinner blåsa håret torrt innan jag ens fått upp mitt andra öga.

Nu är klockan 6.

När jag tillslut är vaken och sätter mig långsamt upp på madrassen har hon hunnit platta halva av det blonda, tjocka håret och hon vänder sig om för att ge mig ett glatt 'godmorgon'. Hur kan hon vara så pigg, så tidigt på morgonen? Jag vill döda henne.

Amanda sätter på Justin Bieber på hennes mobil. Sådär lite lagomt högt för att inte väcka Herr och Fru Olsson ur sin skönhetssömn. De behöver den faktiskt.

Det är konstigt att Amanda inte liknar sina föräldrar sådär mycket. Amanda är naturligt blond med bruna runda ögon. Föräldrarna har båda råttfärgat hår med gråa inslag och tråkiga ansiktsuttryck. Amanda är dessutom väldigt smart, och rolig, till skillnad från hennes föräldrar. Men hennes tankar är dock fåfänga. Jag antar att det är där hon liknar dem.

Jag känner mig som en utomjording när jag besöker hennes prydliga hem. Tillochmed mina andetag hörs likt elefantsteg när jag går genom huset till Amandas rum. Den enda fristaden i huset, vart jag ofta stannar hela min vistelse. Förutom vid mina toalettbesök.

När Amanda är klar med sitt hår vid sju ger hon sig på sminket. Ytterligare en timme. Fast nu går det snabbare, eftersom även jag behöver sminka mitt ansikte med två liter smink.

Vid åtta går vi ut ur hennes rum och tar oss genom vardagsrummet till köket. Tyst som i graven. På tal om gravar. Herr och Fru Olsson börjar sitt jobb tidigt. Inte som lik utan som Präst och prästinna i stadens enda kyrka. Jag märker dock inte av Amandas religiösa sida. Jag tvivlar på att ens föräldrarna är så kristna. Jag hittade nämligen en Playboytidning under en handduk i badrummet.

Fråga inte varför jag rotade i deras badrum.

Vi äter två mackor var, borstar tänderna, drar väskan över axeln och går iväg till skitskolan. Amandas morgon är över, den som varar i tre och en halv timme. Jag måste sova.

Man kanske undrar varför jag hänger med en sådan fåfäng och utseendefixerad person som Amanda när mina tankar är helt annorlunda.

Svaret är enkelt.

Jag är likadan.

-------------

Kom gärna med synpunkter :)

Gillar du berättelsen ska du inte vara rädd att rösta eller kommentera. "Vote"- knappen, alltså ;)

Om nu någon tycker den är bra. :'(