Those three little words - f.s

Del 10

Felix perspektiv
Min väska slog i mot min rygg där jag sprang mot pizzerian i all fart jag hade. Jag var redan 20 minuter försenad till min träff med Lovisa och jag ville inte vara mer sen är nödvändigt. När jag var några 100 meter ifrån ingången till pizzerian så såg jag Lovisas blonda hår tona upp sig framför mig. Jag log ett nöjt leende och saktade ner farten.

"Har du sprungit ett marathon?" skrattade Lovisa och omfamnade mig i en tight kram. Mina armar åkte automatiskt till hennes midja och jag kramade henne lika tight tillbaka och drog in den väll bekanta lukten av Lovisa. Hon luktade gott det var ingenting jag direkt kunde förneka, lukten gav mig ett sorts lugn. Även om både Lovisa och jag bodde på Värmdö så hann vi knappt träffas. Hon hade sina vänner och jag hade bandet. Men jag älskade Lovisa ändå, hon har varit en av mina närmsta vänner så länge jag har kunnat minnas.

"Känns som om det var århundranden sedan jag såg dig sist", fortsatte hon och tryckte mig ännu hårdare mot sig innan hon drog sig ifrån och fixade till tröjan som kommit lite snett.

"Förlåt, alltså det har varit så mycket med bandet och Amanda." Mitt svar var enkelt och jag skakade lite smått irriterat på huvudet. Vi hade inte pratat så mycket om hur det låg till mellan mig och Amanda tidigare och jag hade försökt att inte behöva göra det eftersom att jag inte riktigt visste hur stabil jag var än. Det här hade nämligen tagit väldigt hårt på mig. 

"Jag hörde vad som hänt, det är faktiskt sjukt hur hon kan sjunka så lågt", muttrade hon för sig själv och rynkade ihop pannan.

"Ska vi gå in?" frågade jag enkelt. Lovisa nickade, antagligen fattade hon att jag inte ville prata om det här även fast hon säkerligen hade ganska mycket frågor om det. Jag tog täten mot pizzerian och kort efter så trippade hon på bakom mig. 

"Går du och sätter dig så beställer jag." Hon log som svar och började sin vandring i mot bordet längst in i pizzerian. Det bordet var det vi alltid hade suttit vid enda sedan första gången vi hade varit här med varandra.

"Felix min Felix!" Jag blev direkt omfamnad ett par starka armar. Mario skattade ett högt skratt och satte ner mig på golvet igen. Hans svarta mustasch vad som vanligt fint kammad och han hade snurrat dem längst ut och hans gula tänder syntes när han log ett leende.

"Så länge sen grabben", sa han och rufsade mig i håret för att sedan åter igen skratta ett högljutt skratt. Det hördes tydligt att han var ifrån Italien eftersom han hade en brytning som var ganska rolig att lyssna på men det var inte alltid man förstod honom. Jag log som svar.

"Jag skulle vilja ha två specialer", sa jag. Han nickade glatt och försvann in i köket. Jag vände mina steg mot Lovisa. När jag kom fram så slog jag mig ner på den gröna skinnstolen mitt emot.

"Så hur mår du efter det med Amanda?" Lovisa lät nervös på rösten när hon frågade. Jag visste helt ärligt inte hur jag skulle svara, jag var så tom på känslor. Det fanns inte direkt något bra ord som kunde beskriva allt. Jag var inte arg på Amanda, utan på mig själv för att jag hade varit så blind, för att jag inte hade visat tillräckligt med kärlek och för att jag inte hade lagt ner lika mycket tid på vårt förhållande som jag borde ha gjort. Killarna hade hela dagen i förgår försökt intala mig att det inte var mitt fel att mitt och Amandas förhållande avslutades. Hur mycket jag än försökte intala mig det så gick det inte. Allt kändes som om det var mitt fel att jag kunde göra allt så mycket bättre.

"Helt ärligt vet jag inte" mitt svar var enkelt och kort. Att diskutera om mitt och Amandas förhållande var ingenting jag ville just nu. Jag hade redan pratat med killarna om det och mina föräldrar. Jag var helt enkelt trött på att varje fråga som kom ut ur folks munnar var frågor om Amanda hit, Amanda dit. Ibland hade jag sån lust och skrika på folk att mitt liv inte bara kretsade runt Amanda. Även om jag hade velat det så är de inte så längre. Amanda hade försökt ringa mig ett antal gånger efter att jag lämnat henne ensam i hennes rum, men jag hade bara ignorerat alla meddelanden och samtal. Tillsist så hade hon väl bara gett upp antog jag. 

"Om det hjälper något så är Amanda en idiot för att hon lämnade dig för ågon annan, hon vet nog inte vad hon går miste om", sa Lovisa bestämt och suckade frustrerat, förmodligen åt Amanda som inte var på plats här med oss. Jag skrattade till. Lovisa fick mig alltid att må bättre, hon utspridde en sådan glädje.

"Jag måste bara gå på toaletten." Fick jag ur mig och ställde mig upp. Hon nickade till svars. Jag började min vandring till toaletterna som låg på andra sidan av lokalen. När jag kom in på toan så gjorde jag mina behov och spolade. Jag fixade även till håret som hade kommit lite på sned när Mario rufsat till det. När jag tittade på mig själv i spegeln så gav jag mig ett leende men det försvann fort. Jag är en sådan förlorare. Min tyngd lade jag på armarna som låg på handfatet ochtog flera djupa andetag för att tårarna inte skulle börja rinna.

Allt jag ville var att kunna vakna upp i morgon, känna Amandas läppar mot mina. Se hur hennes bruna ögon lyser upp när hon ler. Hela Amanda var vacker och fin. Jag saknade hennes som bara den och speciellt att höra henne säga de fyra speciella orden; "jag älskar dig Felix". När jag lugnat ner mig så gick jag ut från toaletten och började min vandring tillbaka till bordet. Jag hann inte långt innan jag såg att Lovisa pratade med någon i telefonen. Hon hade ett stort leende på läpparna. Jag slog mig ner framför henne och höjde ena ögonbrynet. Som svar fick jag upp ett finger som skulle menas något med stilen (vänta) eller något. 

"Men då syns vi om ett tag, det blir bra." Var allt jag hörde innan hon la på och la den vita telefonen prydligt på bordet.

"Vem pratade du med?" undrade jag.

"Maja, hon kommer hit om några minuter, hennes pappa skulle ha några vänner över", Lovisa log och jag nickade till svars.

"Hon sa att ni träffats", fortsatte hon sedan och höjde ena ögonbrynet samtidigt som hon gav mig ett flin.

"Vi har träffats tre gånger." Mitt svar var enkelt.

"Hon har bara berättat om två", sa Lovisa och tittade förvånat på mig.

"Jag svär på att jag träffat henne..." Började jag men blev avbruten av att Lovisa pep till och ställde sig upp. Jag kollade bakom mig och såg Maja komma i mot oss. Lovisa slängde sig runt Majas hals. Maja brast ut i ett skratt och jag skulle ljuga om jag sade att hennes skratt inte var fint, för det var det. 

"Just det, Felix det här är Maja, men ni har ju redan träffats" sa Lovisa satte ser ner på samma stol som innan och jag kollade upp på Maja och möte hennes stora ögon vars ögonlock var väldigt välsminkade - på ett rikigt snyggt sätt.