NÄR HJÄRTAT SJUNGER

4

Elie
Hela dagen har gått otroligt fort, klockan börjar redan nu närma sig 19:00 och solen börja sakta röra sig neråt. Jag står med disken i köket med lugna ballader i bakgrunden när min mamma kommer in i köket.

"Så hur går det med männen då? Har du någon kontakt med Jonas fortfarande? Ni var ju som ämnade för varandra, synd att han har gift sig" Slänger hon plötsligt ur sig samtidigt när hon sätter sig ner och tar upp tidningen. Mina rörelser stannar plötsligt upp och min blick fäster sig på trädet.
"Ha.. Har han gift sig?" Frågar jag sakta med låg röst och vänder mig sakta mot henne.
"Ja det var många år sen nu, han gifte sig när han var 24 så det är väl 7 år sen nu tror jag." Svarar hon försiktigt med sin jobbigt medlidande röst.
"Han bjöd dig. Även oss" Fortsätter hon efter en stund när hon märker att hon inte får något svar.
"Gick ni?" Frågar jag enkelt och kollar hårt på henne.
"Ja det gjorde vi, vi har ju känt familjen i evigheter så det kändes dumt att säga nej förstår du. Det var ett vackert bröllop." Berättar hon nervöst, som att hela min värld skulle gå i bitar för att min ungdomskärlek har gift sig.
"Okej, men jag tänkte ta en promenad. Se vad som har förändrats i området" Säger jag lugnt, lägger kökshandduken på spisen och rör mig mot hallen där jag snabbt knyter på mina skor.

"Vi ses sen!" Ropar min mamma från köket men jag låter bli att svara och stiger istället ut.

Egentligen vet jag inte hur eller vart jag ska gå. Jag följer istället ditt mina fötter tar mig. Med lugna steg svänger jag upp på den gamla stigen som leder upp till sjön. Som om jag fortfarande vore 19 stiger jag över alla stenar och falna träd som fortfarande ligger kvar på den smala stigen. Jag försöker ta in doften av skogen, komma ihåg om den luktar som förr eller om den har förändrats. Den ser fortfarande ut som förr, dock är många grenar tjockare och träden högre. Himlen är fortfarande lika blå som jag kommer ihåg den, vilket ger mig ett litet leende. Efter en ganska lång bit på stigen ser jag hur en sjö med en gammal brygga öppnar sig. När jag rör mig närmare råkar jag knäcka av en pinne men eftersom skogen är gammal och tom ekar det högt. När jag kommit fram till vattnet hukar jag mig ner och känner på vattnet. Det är fortfarande lika kallt som det var förr, på något sätt blev vattnet i sjön aldrig varmt, förmodligen för att det är så mycket skugga och solen har svårt att tränga sig igenom träden.

"Elie?" Hör jag plötsligt bakom mig vilket får mig att hastigt vända mig om.

Jag mötts av en man med brunt hår, gröna gyllene ögon, en muskulös kropp och jag vet precis vem rösten tillhör. Jonas.

"Ja det är jag" Svarar jag försiktigt med en tyst röst, som säkert knappt hörs.
"Nej men gud! Hej, vad längesen!" Säger Jonas glatt men med ett stelt kroppsspråk. Ändå drar han in mig i en kram som vi släpper lika fort.
"12 år sen" Mumlar jag lugnt med ett litet leende.
"Ehm jag trodde aldrig du skulle komma tillbaka" Berättar han försiktigt samtidigt som han kollar mig djupt i ögonen.
"Det trodde inte jag heller först, men på något sett saknade jag väl Sverige, mina föräldrar och mina gamla vänner" Slänger jag ur mig så snabbt att jag knappt han uppfatta vad jag själv sa.
"Jajo det kan jag förstå, nästan alla våra vänner bor kvar. Det är väl bara Axel och Em som har flyttat till Jönköping" Fortsätter han, samtidigt som han diskret försöker kolla in i hela mig, precis som han gjorde förr.
"Jaha spännande! Hur har det gått själv då? Jag hörde att du hade gift dig?" Frågar jag försiktigt samtidigt som jag kollar in i hans gyllene ögon som skulle kunna förtrolla vem som helst.
"Ja jag gifte mig. Eh med Amanda Wheller i klassen under oss" Svarar Jonas med en röst som berättar att det inte alls var en bekväm fråga.
"Jaha! Hon som vi alltid skojade om att du skulle gifta dig med? Om inte vi gifte oss alltså.." Råkar jag slänga ut, med en aning irritation i rösten.
"Ja precis" Svarar han och vi båda brister plötsligt ut i ett obekvämt skratt.

Några sekunder senare ringer hans telefon, som han är snabb med att svara i.

"Hej älskling! Ja jag är påväg hem nu, jag kommer om en liten liten stund" Svarar han enkelt, ger även ut ett litet skratt på slutet innan han lägger på samtalet.

"Jag måste tyvärr gå, men du kanske vill ses på en kaffe eller något och prata ikapp?" Frågar han snabbt med en blick man nästan skulle kunna kalla desperat.
"Ja absolut! Det vore jätte kul! Hamilton's klockan 12 imorgon?" Svarar jag tillbaka med en fråga.
"Det blir kanon" Får jag som enkelt svar, plötsligt kysser han mig snabbt på kinden innan han hastigt börjar gå bort från sjön mot den lilla stigen.