Violetta

Kapitel SIX Sjukhuset

Violettas POV:
Vi kommer ut på banan. Helt förskräckt som jag är, sitter jag bakom Lara och gråter. Kommer vi dö? Nej! Jag överdriver! Men nån kommer garanterat att skada sig. Fast nu tänker jag bara positivt! Lara är nära León och sträcker sig för att greppa hans arm. Hon får tag i den, hon drar den in mot oss. León har inte tappat medvetandet riktigt än, han förstår ytterst lite vad som händer, men griper hårt tag i handtaget, för att motocrossen ska komma mot oss. Han har råkat lagt handen på en knapp, som gör att motocrossen går av sig själv. Så även om han släpper gasen, slutar den inte köra. Han slappnar av och Lara försöker dra av honom från motocrossen, men hon hinner inte förrän jag skriker till;
"Iiiiiiiii, aaaaaaaah! Laraaaaa!!!! Träääädeeeet!" Lara tittar upp från León och ser ett träd. Hon tappar honom totalt och tar tag i styret för att köra ifrån trädet. Hon lyckas svänga bort från trädet men kör ut bland buskarna utanför banan. Men det är inte allt. Leóns ben hänger kvar på hans egen motocross, som fortfarande kör. Han släpas med huvudet i marken. Motocrossen svänger av sig själv och kör över Leóns bröst och han vaknar upp från att ha typ sovit. Sedan kör den in i trädet och går sönder. León kräks!
Lara slänger av sig hjälmen och lyfter upp motocrossen. Sedan ser hon mig under den, och jag ser henne. Hon drar upp mig på benen och tittar på mig. Jag har ont i magen och i huvudet. Mina knän och ben skakar och jag ser att det blöder från högra handen, där ett litet sår har tagit plats. Lara ser skräckslaget på mig. Själv har hon bara några skrapsår här och där.
Jag känner mig för magen och tittar på den, men magen är bra, det är nåt annat som också känns fel... Jag kan inte tro det. Jag gråter, kräks och faller på samma gång, när jag ser det... På armen ser jag det... En vass sten intryckt i armen! Det ser hemskt ut. Det bara blöder. Det flimrar framför ögonen, men innan allt blir becksvart hör jag Fran och Cami skrika efter mig. Sirener hörs och blå-rött ljus syns smått genom det svarta mörkret. Sedan känner hur jag lyfts upp på en bår...

Leóns POV:
Jag har outhärdligt ont i bröstet. Känns som om mina revben inte finns där och skyddar mina lungor och mitt hjärta. Lungorna känns fyllda med grus. Men jag känner att det bara är en känsla. Jag ligger på en vit säng, massa slangar är runt den. Med blodgrejer bredvid slangarna. Maskiner där man ser hur ett hjärta dunkar, antagligen mitt eget. Det är ju... Sjukhuset! Det är därför det luktar så konstigt. Så... "Plastaktigt"
Nu vaknar jag ordentligt, för nu ser jag mamma och pappa sitta på stolar bredvid sängen. 1,2,3,4 & 5 doktorer står i ett hörn och tittar på prover. Min första tanke när jag ser doktorerna är: VIOLETTA! Är hon skadad? Jag sätter mig hastigt upp i sängen och ropar ut hennes namn. Min mamma och pappa tittar glatt upp mot mig, från att ha suttit med nedböjda huvud. Allt blir svart och jag får ont i huvudet. Någon hjälper mig att lägga mig ner. En doktor, för jag känner de kalla plasthandskarna i nacken. Jag reste mig nog för hastigt. Plötsligt känner jag att jag har himla ont i nacken. Revbenen... De då?? Jag känner mig för revbenen, och förväntar mig att jag ska känna mitt hjärta, en tanke som dyker upp bara sådär. Men jag känner något annat, ett revben delat i 3 delar.
"Lägg dig", säger en röst- mammas.
"Aaaaooo! Violetta", snyftar jag.

Violettas POV:
Jag känner bara att det är en stor boll av bandage på min arm. Jag känner mig nyvaken och mitt knä värker smått. Magen har lugnat sig. Nu minns jag allt!
Jag dog ju! Nej, vänta... Det gjorde jag inte alls! Fel, Violetta... Jag kom ju utanför banan, såg León kräkas... Ja, så var det!
Det känns som att någon vill mig nåt! Jag reser mig hastigt upp från sängen jag ligger i;
"LEÓÓÓN!" ropar jag. Pappas ögon är plötsligt framför mina;
"Lugna dig", säger han lugnt. Det är han, Fran och Cami i rummet.
"Hej tjejer!" får jag fram.
"Hej gumman!" säger de i kör och slänger slängkyssar till mig. Hur länge har jag egentligen varit här? Plötsligt kommer Lara in i rummet.
"Hej, Violetta... Förlåt så...", börjar hon, men jag avbryter. Jag vet att hon vill säga förlåt för att det blev så här och att hon kraschade totalt, men det var inte hennes fel. Fast på sätt och vis, jo. Hon sa att León skulle vara med fast han mådde illa, sedan hände allt det här, men det var ändå inte hennes fel!
"Nej, Lara, det gör inget. Du behöver inte förlåta, det var inte ditt fel!"
Lara snyftar lite, hon känner skuld, men det förstår jag. Jag ser väl förskräcklig ut! Säkert León också.
"Hur länge har jag varit här?" frågar jag och tittar på pappa.
"4 dagar, du har varit sövd i 3 dagar sammanlagt. Du har vaknat upp lite då och då, men de har sövt dig igen. Du skulle lida för mycket om du var vaken för mycket, sa de. Nu är det klart, operationen med armen, och din knäskål hade hoppat till lite, snett åt sidan."
Jag blir plötsligt rädd, mitt ansikte ser väl urkonstigt ut, men det förstår jag, för jag är väldigt rädd. Det är som om något monster stod framför mig, på det sättet stirrar jag skräckslaget ut i tomma luften.
"Kommer jag att kunna dansa igen?" frågar jag, "uppträda?"
"Doktorn sa att det inte är några problem. Om två veckor kan du dansa, men du kan sjunga när du vill", svarar Francesca fast jag frågade pappa. Vilken lättnad. Francesca ser på mig att jag vill sjunga, och hon drar fram gitarren som hon tagit med, antagligen för att fira att jag har vaknat!😝👌😚😊😉
Jag börjar sjunga på en låt som hon snabbt kommer i takt till. Leóns låt, Find More Tears. Cami står där bredvid och spelar på ett litet bärbart piano som hon har tagit med sig. Plötsligt kommer doktorn in. Med pappa... Och nån mer! Förresten så såg jag inte att pappa gick. Vem är det som är bakom dem?
Det ser inte ut som ben riktigt... Mer metallstänger med hjul. Jag fick en läskig tanke av att det var León som hade fått rullben😨😰😱
Men in kommer ingen León med rullben, in kommer en León utan rullben, han har bandage för armen och slangar som sitter fast i påsar, som i sin tur sitter fast i en säng, och i sängen sitter León. Jag hoppar upp ur sängen och skriker. Jag är så glad se honom.
"Violetta!" säger han och ler.
"León!" skriker jag och springer fram till sängen. Doktorn tittar allvarligt på mig och gör en hand som visar att jag ska ta det lugnt. När jag reser mig upp ser jag också vad jag är klädd i. Trodde att jag var klädd i ett fult "sjukhuslinne", men jag har en snygg, rosa topp till en svart kjol. Jag tar det lugnt, och kramar försiktigt León. Han verkar må ganska bra, och kramar mig hårt tillbaka. Därmed vet jag att han mår bra.