Dark beauty

E I G H T || serious talk

Försiktigt öppnar jag ögonen. Det starka solljuset som lyser in gör mig tvungen att kisa med ögonen. Jag drar med handen över den tomma platsen bredvid mig som fortfarande är varm och doftar svagt av Harry. Jag suckar samtidigt som jag reser mig upp. Mina varma fötter nuddar det kalla golvet. Jag skannar rummet och ser ett par stickade sockor ligga strax utanför garderoben. Med försiktiga steg går jag över dit och låter det varma garnet omsluta mina fötter. Jag går in på badrummet och ser mina kläder hänga på tork efter en välbehövlig tvätt. Antagligen har Harry vaknat väldigt tidigt idag.

Jag lämnar rummet och Harry sitter i en fotölj och följer spänt en fotbollsmatch på tvn. Det förklarar varför han gick upp så tidigt.

"Goodmorning hun" Säger han utan att släppa fokuset från tvn.

"Can you drive me to Louis later today? I need to talk to him," säger jag och glider ner i fotöljen bredvid Harry. Oförstående följer jag dom små gubbarna som springer fram och tillbaka på den stora gräs planen.

"No need to. He is already here. In the kitchen" Säger Harry och kastar en snabb blick mot mig, innan han tittar på mig igen. Den här gången med oro i blicken.

Helt plötsligt var jag inte så säker på om jag ville prata med Louis. För en dag sen visste jag vart jag hade honom. Jag visste att vi berättade allt för varandra och jag visste att han aldrig skulle skada mig. Men nu vet jag inte längre. Nu kanske han skulle kunna skada mig. Inte för att han vill det utan för att han är sårad på något sätt.

"Oh shouln't I have let him in?" Frågar Harry och drar en nervös hand genom håret.

"No of course you should. It's just-" Börjar jag. "Or whatever. Just rescue me if he tries to kill me or something" Säger jag och skrattar ett stelt skratt. Harry får ett litet flin på läpparna.

"Of course" Svarar han innan han återigen slukas upp av fotbollsmatchen.

Utan att jag riktigt vet vad jag gör styr jag mina steg mot köket. Innan jag hinner tänka efter står jag i dörröppningen. Louis tittar slitet upp på mig. Hans ögon glittrar inte och det där sneda flinet finns inte där. För en sekund börjar jag nästan tro att han stängt av sina känslor. Oroligheten börjar stiga inom mig.

"Did you share bed with him?" Mumlar Louis och nickar mot Harrys håll. Han har känslorna kvar, han bryr sig. Jag nickar kort och Louis drar en frustrerad hand genom sitt hår innan han placerar dom på bordet framför sig.

Jag drar sakta ut stolen och sätter mig ner. Redo för att springa om det kommer bli nödvändigt.

"Why are you so kind to me?" Frågan som jag velat fråga så länge ställde jag äntligen. Han har aldrigt riktigt svarat på den men nu verkar han sårbar, vilket betyder att kanske jag kan få ett ärligt svar.

"Because I can't let you go of my mind. You are always there, reminding me of that I am still living. Even though i'm not, but you make me feel like it. And wherever you are I can hear your heart. When you are in Sydney I can hear you heart. I can hear it when you are afraid, when you are running, I can always hear it. And you, and only you make me feel. Just you."

Jag sitter bara där och följer hans läppar noga med blicken när han säger dom perfekta orden. Vartenda ord han säger är så sant. Inte en enda gnutta lögn säger han. Jag märker det på honom. Allt är sanning.

"Please don't leave me. I need you. I don't think I can live without you. I need you in my life, I do." Mumlar han och tar mina händer i sina.

"You could before you met me" Mumlar jag och tar tillbaka mina händer.

"Yes but then I met you. I felt a need to protect you, to be near you, to feel you." Säger han. Hans ögon är nu tårfyllda. Jag har aldrig sett honom såhär sårbar. Jag slår undan blicken. Jag kan inte titta på honom.

"Yesterday you didn't care at all when I told you the words who have burdened my heart. You just got worried. Worried about your own skin" Säger jag sammanbitet.

"No Kylie. I got worried about you. I like you I really do. More than you think I do. And my biggest wish in life is to call you mine" Där ungefär växer mitt hjärta ihop som fortfarande var brustet efter Lukes bortgång. "But I can't. Trust me. I can't explain. Just follow me home. Spend time with me" Ber han. Mitt hjärta ärras igen. Det brister inte men det får ett litet ärr.

"I don't know Louis. You told me you are dangerous, maybe I will just stay away from you" Mumlar jag. Jag vill allt annat än att stanna borta från Louis. Men om det är det som behövs för mig att läka efter allt som hänt så är det det jag ska.

"I'm dangerous for you to be togheter with. Not to be friend with. Please" ber han och jag vet att om jag möter hans ögon nu kommer jag smälta. Jag kommer falla för honom tusen gånger om och han kommer inte finnas där för att fånga mig. Det enda som kommer finnas är golvet. Det kommer göra lika ont precis alla gånger. Jag fokuserar på mina fötter som jag nervöst ritar cirklar med i golvet.

"Give me 24 hours. Tomorrow I may come home to you, or maybe I will just live here for a while" Säger jag och möter hans ögon. Lite av glittret kommer tillbaka när jag säger dom orden.

"Thank you Kylie. I promise you that I won't disapoint you" Säger han och kramar om min hand.

"You have already done that" mumlar jag tyst för mig själv. Som tur är så verkar inte Louis höra. Han reser sig upp och ger mig ett brett leende innan han gör sin väg ut i hallen.

Harry dyker upp i dörröppningen. Han lutar sig mot dörrkarmen och tittar värmande på mig. Jag suckar djupt.

"Are you okay?" Frågar han och placerar armarna i kors över bröstet. Jag rycker på axlarna. Jag vet inte om jag mår bra eller inte. Kanske jag lika gärna ska skita i kärlek. Det verkar ju aldrig gå bra för mig ändå.

Harry drar fram en stol och sätter sig framför mig. Han pillar på ringarna som klär mina fingrar innan han tittar upp på mig. Hans gröna ögon som jag kan titta i en evighet. Vackra. Harry var inte alls min typ av kompis eller kille. Men något med honom fick mig att söka upp honom. Hans ögon var äventyr, spänning, förförande.

******

Vad tycker ni? Ska hon ge Louis en chans? Och vad är det egentligen som han inte kan berätta för henne, varför hon inte får förälska sig i honom.