My Own Bad Boy

Kap. 5 - The New Room Mates

Lizzies perspektiv
"Vi ska flytta till Portugal i 1 år." Bryter pappa den hemska nyheten som skulle komma att förändra hela mitt liv med på fredagseftermiddagen i början av september. Jag som skulle träffa Jennifer ikväll, nu måste jag väl stanna hemma och packa.
"Varför?" Säger jag surt. Jag ville inte flytta.
"Vi fick en chans att jobba där, både jag och Evelina blev rekommenderade av vår chef. Det här skulle betyda en stor löneförhöjning." Förklarar han lugnt.
"Så när åker vi?" Säger jag trött.
"Du menar nog ni, och jag och Evelina åker på söndag kväll." Säger han ursäktande. Jag kan inte tro mina öron. De skulle flytta ner dit i 1 år och jag skulle inte få följa med. Vart skulle jag bo? Hur skulle jag klara mig? Vad hade de tänkt med egentligen? Jag suckar högljutt.
"Vart ska jag bo då? Varför får jag inte följa med?" Säger jag irriterat.
"Du har ju dina studier att tänka på. Vi kan ju inte bryta upp dina studier. Det har vi ju alltid sagt; plugget kommer alltid först. Sen vart du ska bo är redan fixat. Du ska få bo hos en gammal jobbarkompis till oss båda. Hon har tre barn och en make. Sonja heter hon. Hennes make heter Thomas, och barnen heter Holly och Lasse." Berättar han för mig.
"Jaha och vart bor dem då?" Säger jag tvärt.
"Här i Farsta också faktiskt. Du har helgen att packa det du behöver. Har du glömt något kan du alltid komma och hämta det. Sonja kommer ha nyckeln, så det är yttersta nödfall." Säger pappa lugnt.
"Okej. Förresten sa du inte att det var tre barn? Vad heter den tredje?" Frågar jag nyfiket.
"Adrian. Sen imorgon ska vi på fika där så ni får träffa varandra och bli lite bekanta med varandra." Svarar han mig. Inte kunde det vara samma Adrian jag hade träffat?
"Okej, jag går och dör i mitt rum nu bara." Säger jag och reser på mig. Jag hör hur både pappa och Evelina pustar ut. Nu hade de landat den hemska nyheten.

Söndag
Alla var jättetrevliga, och såklart var det samma Adrian jag trodde. Det var väl det enda dåliga egentligen med det här. Annars var det lugnt. Jag var på väg till dem nu för flytta in där. Vi hade lämnat alla grejer där igår som var mitt. Så idag var det bara jag som fattades.
"Välkommen till ditt nya hem Lizzie." Säger Sonja glatt och kramar om mig när jag kommer innanför dörren. Här näst att välkomna mig är Thomas. Adrian verkar inte ens vara hemma, och småbarnen hör jag inte.
"Var är dem andra?" Frågar jag så ointresserat jag kan.
"Holly är på sin dansträning, Lasse på sin fotboll och Adrian är ute nånstans. Vem vet var den ungen håller hus nu för tiden." Säger Sonja och skrattar lite.
"Jaha okej." Säger jag och ler medlidsamt. Adrian var hopplös, han var en stor idiot. Sonja måste ha det svårt att ta hand om honom. Han var ju ute hela jävla tiden med sitt gäng och höll på. Man kunde tro att han tror att han äger stället.
Thomas och Sonja visar mig runt i huset. Dessvärre visste jag redan var allt låg. Edward hade visat mig runt när jag var här på Adrians lilla hemmafest. Så jag hade redan sett allt. Det enda som skiljde sig nu var att där det tidigare var ett gästrum var nu mitt rum den kommande tiden. Sonja hade skaffat mig en 1.60(m) säng till mitt nya rum. Hon hade även köpt en vit garderob med en lång spegel. Jag hade även fått en tv inne på mitt rum och en macbook för skola och övrigt. Hon ville så gärna att jag skulle känna mig som hemma. Den här familjen hade pengar så det räckte och blev över. Alla var begåvade med nåt i den här familjen förutom Adrian då. Dem andra var ambitiösa med allt de gjorde. Adrian hade haft varenda chans att bli nåt men bara slängt iväg allt för sitt gäng. Vi kommer fram till mitt rum.
"Vad tycker du? Kommer du trivas?" Frågar Sonja nervöst. Thomas lägger sina händer på hennes axlar och ser förväntansfullt på mig.
"Det är jättefint. Jag kommer stormtrivas här definitivt." Svarar jag henne och ler.
"Vad bra, då ska jag låta dig packa upp och sånt. Sen är det middag vid 18 om du är hungrig. I det här hushållet är det inte så mycket regler. Vi tror på att alla gör sina egna val, vi litar på er ungar. Det enda vi begär är att ni respekterar oss också." Säger hon nu lite mer allvarligare.
"Självklart. Ses vid middagen." Säger jag och nickar förstående.

Efter duschat i badrummet här uppe så byter jag om och går ner för äta. När jag kommer ner sitter han där. Jag svär över att inte tagit på mig nåt mindre visande. Efter duschen hade jag bara dragit på mig det närmaste jag kunde hitta. Vilket var ett par tajta jeansshorts och ett tajt rött linne som fick mina bröst att framhävas. Jag är precis på väg att vända när Sonja ser mig.
"Hej gumman. Vi har precis börjat. Kom och ta för dig!" Säger hon högt så alla kollar åt mitt håll. Adrian granskar mig och flinar. Han verkar ju se nåt han gillar.
"Okej då. Jag tänkte gå ut och träffa några kompisar sen." Säger jag för vara artig medan jag slår mig ner vi matbordet bredvid Adrian, vilket var den enda lediga platsen.
"Okej, ska ni festa eller?" Säger hon som om det vore världens normalaste sak att fråga om. Som om det inte alls var någon stor grej med det.
"Nä vi tänkte bara se en film och sen gå hem. Hon bor i närheten." Svarar jag avvaktande.
"Jaha okej. Jag trodde det var vad ni ungdomar brukade göra. Du vet det är okej att du går och festar, vi säger inget till din farsa sen." Säger hon förvånat.
"Ibland går jag väl på fester men det har aldrig riktigt varit min grej eller mina vänners heller. Vi föredrar det lite mer lugnare." Säger jag glatt. Hon nickar bara förstående. Konstiga regler, konstig morsa. Snäll morsa men konstig. Fast detta kunde nog bli rätt okej, om Adrian kunde försvinna också.
"Jag kan gå med dig till din vän. Jag ska ändå ut och träffa några polare sen." Säger Adrian.
"Nä det är lugnt. Jag går hellre själv." Svarar jag så artigt jag kan. Jag går hellre med vem som helst än med dig idiot.
"Det var ingen fråga." Säger han varnande.
"Jag tyckte jag gjorde det klart för dig att jag klarar mig själv." Säger jag och äter upp det sista på min tallrik innan jag reser på mig och lämnar bordet.