Violetta

Kapitel TEN ?Tomás?

Violettas POV:
Äntligen måndag. León ska äntligen få komma tillbaka till studion. Som jag har längtat...
"Vilu? Kommer du nu, vi ska gå!" ropar Angie. Nästan som alltid så dagdrömmer jag och förstår inte vad Angie säger, som om det var på ett annat språk.
"Vilu?" frågar hon igen och blänger på mig, för nu står hon i dörröppningen. Antagligen har hon ropat flera gånger utan att jag har hört.
"Åh, va? Eh, ursäkta.. Va, studion!? Oj, skynda dig!" ropar jag som om hon inte hade sagt ett ljud om studion, sedan griper jag tag i hennes arm och rusar nerför trappan.
"Hejrå pappa!" Han hinner inte reagera för än jag stängt ytterdörren, för då ropar han hej då.
På väg till studion frågar Angie vad som var felet. Det var inget fel, inget alls! Jag är glad!
"Nej, inget är fel Angie! Jag är bara glad!" förklarar jag, som om jag var ett barn. Sådär som barn gör- säger saker som bara är självklara för dem själva.
"Varför?"
Jag tittar på henne, jag tycker att hon borde förstå. Sedan säger hon och skrattar lite:
"León, eller hur?"
"Ja!" svarar jag glatt och kramar henne. Det jag tycker är lite konstigt är att han var liksom på dejt med mig, men han får inte gå till studion. Fast jag skulle gissa att han inte får riskera att skada något på studion. Men en sak är ganska konstig. Han får köra igen! Jag vet att det bara är lugnt och försiktigt, men ändå! Är det inte det som han absolut inte borde få göra? Fast jag är ju ingen läkare, föresten är det bara bra att han inte behövde ha skadan i hela livet.

Francescas POV:
Marco kommer tillsammans med Broadway och León fram till mig.
"Hej killar, välkommen tillbaka León!" säger jag och ler stort. Jag får en lätt kram från honom som tack och en "hej-älskling-puss", av Marco. Broadway... Säger hej!
Det var en underbar dejt med Marco. Jag kan inte sluta tänka på den. Ögonblicket då jag fick det där kortet- ett kort där det stod: Var du än är och vad du än gör, även om du inte alltid syns eller hörs, så finns du alltid i mitt hjärta, älskar dig // Marco!❤️- det ögonblicket var..... FANTASTISKT!👌❤️😚😍😋😝
Nu kommer Violetta tillsammans med Angie och hon ser León. Hon lämnar Angie och springer, rusar, mot León. Han får en riktigt stor kram och en puss på kinden.

Violettas POV:
"Hej!" säger jag till alla killar och Fran.
De svarar hej i kör. Jag blinkar åt Fran och hon vet att jag vill prata om dejterna.😉 hon nickar och ler.
Plötsligt tror jag att jag drömmer. Jag har inte sett han på länge, men senast jag såg honom var typ ett år sen i en dröm. Han går där i parken, med gitarren på ryggen. Han tittar fundersamt på skolans namn. Sedan tvekar han, tror att han har kommit fel. Man ser det i hans ansikte. Jag hade nästan glömt honom. 5 personer står runt honom och ber om autograf. Jag älskar León, det är jag fast vid. Men Maxi, Marco och alla killarna, utom Diego, gillar jag ju som vänner. Men han!? Vad gör han här? Vad gör Tomás här?
Jag gillade honom förr- älskade egentligen- men jag fattar inte varför jag inte reagerar.
Jag puffar bara på León, som om jag var rädd för Tomás!
"Ja?" undrar han. Jag vet att man inte ska peka och nickar mot gruppen med människor.
"Vad är det? Några tjejer bara!" León ser inte.
"Kolla i mitten av ringen med tjejer." Han tittar noga.
"Jag känner igen honom, det är ju..."
"Tomás!" säger han och jag i kör. Även fast vi är långt ifrån varandra, så möts
våra blickar. Han tittar tveksamt på mig, men sedan spricker ett leende upp i hans ansikte. Han skriver snabbt klart alla autografer och sedan börjar han gå hitåt. Jag lutar mig mot León. Hans hjärta slår snabbt och han verkar nervös.
"Ta det lugnt, jag älskar dig om det var det du trodde!" försäkrar jag.
Han nickar bara, som om han inte kan prata. Fansen följer efter Tomás, men han säger ett starkt nej och puffar bara lite på dem, och nu är han bara 20 meter ifrån oss.
"Vad ska man säga?" frågar Francesca. Jag rycker på axlarna. Vad ska man säga?
Plötsligt får jag lust att krama honom, men jag skjuter ifrån den tanken ur huvudet. Egentligen är det väl normalt att krama gamla vänner... Men när León ser på är det pinsamt, jag är rädd för att han ska missförstå mig. Nu är han så nära han bara kan va. Typ 2 METER! Help Me😰! Han tänker säga nåt men tittar sedan ner i marken. Han ser precis ut som han gjorde förra gången vi sågs. Typ för ett år sedan..
"Hej!" säger Broadway, och alla vänder sin blick mot honom, som om han sagt något dumt. Fast det har han ju inte.
"Hej!" svarar Tomás.
Det är som León kan läsa mina tankar. Först säger han ingenting, men sedan säger han till mig:
"Jag känner att du vill ge din kompis en kram, varsågod." Jag blir chockad. Sa han det påriktigt? Eller drömde jag att han sa det?" Jag chansar på att han faktiskt sa det och säger hej och går fram till Tomás. León rynkar pannan, men jag struntar i det. Jag kramar Tomás... Och... Åh, vad skönt det var. Så länge sedan jag fick träffa honom... Men inget mer, bara som en god vän!
När jag vänder mig mot León igen ser han nöjd ut, antagligen för att jag ser på honom på det där sättet som jag bara gör när jag älskar någon.
"Du sa att jag skulle!" berättar jag, fast jag inte vet om det var så.
"Ja, det sa jag. Jag rynkade pannan för att du såg ut som om du inte ville göra det, men jag vet att du gör så här med gamla vänner... För jag är din pojkvän och jag känner dig!" Hiu, León sa det faktiskt. Allt under kontroll! Han håller om mig, och plötligt ändras något i Tomás ansikte... Han ser mer ledsen än glad ut. Han var ju väldigt glad för typ 5 sekunder sen.
"Kul att träffa er igen." Sedan går han. Han går länge, tills vi knappt ser honom mer. Dessutom går han med nedsänkt huvud. Han lämnade en sak precis bredvid oss, en tår. Den syns tydligt på marken, men smälter snart in, eftersom att det börjar regna tvärt. Vi hinner precis in innan åskan och hela spöregnet kommer. Jag blir ändå kall och blå om läpparna. Jag känner mig febrig och yr och halsen kliar. León lägger på mig en av hans tröjor, och sedan blir jag lagd i en soffa i personalrummet. Efter det, ser jag bara Pablo och Angie, sedan blir allt svart. Jag ser Tomás tillsammans med León. De bråkar. Jag står och tittar på dem men de ser inte mig.
León börjar spela på en synth och sjunger en improviserad arg låt till Tomás.
Sedan ser jag bara León. Fast tydligare och på nära håll, mer verklig.
"Violetta?" Det var en dröm och nu är jag vaken. Jag vrider på mig. Pappa och Angie är också där. Jag är hemma. Francesca och Cami är också med. Hela gänget! Jag ligger i soffan och framför mig på bordet står varm choklad och chokladkaka. Tack Olga, tänker jag.
"Violetta?" undrar León igen.
"Jag är här!" ler jag.
Jag har en varm filt på mig... Och Leóns tröja. Jag drar upp filten till hakan och värmer mig.
Jag vänder mig in mot soffans kant. Sedan somnar jag.

Jag vaknar mitt i natten, för det är mörkt och stjärnklart, dessutom är det folktomt, utom en person, León. Men så som jag ser det, så är det inte Leóns ansikte. Det är Tomás ansikte! Jag halvsover fortfarande och... NU, vaknar jag och ser Leóns ansikte. Det var det jag ville se, jag blev rädd när jag såg Tomás. Därför började jag svettas och nu är filten fuktig. León sover på soffan mittemot. Det lyser i köket. Jag reser mig försiktigt upp. Går förbi León och in dit. Där inne står Olga och äter en banan. Hon ser mig inte, och när jag säger hej, så rycker hon till;
"Åh lilla gumman, du får inte skrämmas sådär, Olga blir livrädd, förstår du!?"
"Förlåt Olga, kan du göra honungsmjölk?" Jag har ont i halsen, jag minns bara att det regnade på mig och att jag blev yr, sedan tidigare... Kanske håller jag på att bli förkyld!?
Olga ler bara och gör iordning varm mjölk med honung i. Jag dricker den långsamt, och när jag druckit upp så känns det mycket bättre.
Påväg tillbaka så lägger jag mig bredvid León. Han vrider på sig och vaknar till. Olga kommer efter mig och går upp och lägger sig. León håller om mig och sätter hans kind mot min. Sedan somnar jag om.

Leóns POV:
När jag vaknar minns jag att Violetta vaknade i natt. Nu ligger hon bredvid mig. När hon somnade så drog jag ut bäddsoffans säng, så att hon inte skulle ramla ur.
Hon snusar högt och vrider på sig. Klockan är halv tio och hon kommer nog vakna när som helst. Jag hade en mardröm i natt. Om Violetta, mig och Tomás. Han var kär i Violetta, och Violetta var ihop med mig. Sedan dumpade hon mig och jag blev instängd i en annan värld som kallades "ensamvärlden för singlar". Man såg liksom hur Tomás och jag bytte plats. Sedan... Var det de tillsammans fram till döden. Jag kom aldrig ut från det där stället, fick aldrig träffa Violetta eller kompisar, inte ens familj. Dessutom kom Lara till det där landet/världen. Hon satt som i en cell, och jag i en annan. Inte ens hon kunde muntra upp mig... Men det kommer inte att hända! ❤️
"León?" undrar Violetta och gäspar.
"Ja! Jag är här, hur mår du?" Jag går fram till henne.
"Jag mår bättre, mådde illa igår, minns jag, och jag börjar bli sjuk. Jag hade ont i halsen i natt, börjar nog bli förkyld." Hon snorar lite, och får fram en nysning. Det smittar och jag nyser också. Det smittar inte som sjukdom, utan som att när nån gäspar så gäspar en annan, eller om någon skrattar. Då skrattar den andra. Fast jag nyser av solen. Det är en fin morgonsol. Fukten som har varit i natt, ligger på växter utanför fönstren, och droppar ner i trädgårdsfontänen bredvid. Det är riktig sommar, 31 grader.

Camillas POV:
Violetta ringer och säger att hon stannar hemma idag. Fast det förstår man, för klockan är ju så mycket, att om hon skulle komma.... Skulle hon komma försent! Jag berättar för Fran och sedan händer något. Hennes uttryck ändras i hennes ansikte. Hon blir nästan vit! Hon kollar bort bakom min axel. Plötsligt, lägger någon sin hand på den. Jag vänder mig i försvarsställning om och personen bakom duckar.
När jag ser vem det är tar jag ner händerna.
"Hej! Du var här igår, va? Det var länge sen. Vad gör du här?" frågar jag. Francesca stirrar nervöst på mig.
"Hej!" säger han mjukt. Det är Tomás, "jag är här och hälsar på igen! Cami va? Tänk att jag nästan glömt er allihopa."
Pablo kommer gåendes i korridoren och ser oss tre. Han går fram till oss.
"Är det du, Tomás...? Det är du! Vad kul att se dig!" säger han när Tomás vänder sig mot honom. Han tar en stor kram av Tomás och sedan berättar Pablo att han gärna får vara på studion, de dagar som han ska vara här i Buenos Aires😊

Minns ni Tomás??👌😝😉