Noveller

De kommer

"Vi måste gömma oss!"
Ruby, en liten, lättskrämd pojke med sex års erfarenhet av världen såg på sin syster med vettskrämda ögon. "Snälla Emerald kan vi inte gömma oss?" Den äldre systern fortsatte att skaka på huvudet. Hon såg så fruktansvärt ledsen ut, så full med skräck och tvivel.

Utanför de dåligt konstruerade väggarna hördes det skott och smällar samtidigt som det hördes skrik och gråt. Ruby, med ännu mer skrek i blicken, drog i sin systers hand i ren och skär panik. "Snälla, de kommer ju hitta oss!" Systern lade armen om sim bror, tvingade honom att sitta bredvid henne i den kalla sängen.

Emerald tog en god titt på sin bror, hon ville minnas varenda liten del av honom. Han hade alltid varit ett snällt och friskt barn, deras föräldrars tröst efter ynglingen till dotter de fostrat fram. En arm. Hon hade bara en arm och så hade det alltid varit, om de visste vad hon och hennes enda arm skulle göra nu. "Emerald! Mamma och pappa sa-" och hon skakade på huvudet, öppnade sin mun sakta.

"Mamma och pappa kommer dö, Ruby. När soldaterna hittar dem kommer de dö." Ruby tystnade, hans blick fylldes av oförståelse och tvivel, han försökte säga emot. "Och när de hittar oss kommer jag dö, för jag har bara en arm och jag kan inte arbeta för dem, men det kan du. Du vill inte vara en slav, eller hur?" Emerald försökte låta likgiltigt när hon tvingade sin lillebror att förstå vad som skulle hända. Han skakade på huvudet och började snyfta med glansiga ögon.

"Varför måste vi kriga?" Grät han medan han blev omfamnad av sin syster. "Jag fattar inte!"

"Det blir bättre så här, jag ska göra det bättre för dig, okej? Du ska inte bli någon slav. Jag lovar." Ruby såg oförstående på sin syster, kunde inte förstå vad hon skulle göra, blott en arm och blott tio år, hur? Det hördes skrik på nedervåningen både av skräck och av sorg. Soldater marscherade in i huset.

Just då försökte Ruby slita sig från sin syster men stoppades av hennes starka arm. Han vred sig, sparkade, slog för att komma loss. "Det blir bättre såhär Ruby, jag lovar."

Just som pojken slutat vrida sig i hennes grepp släppte hon sin bror och förde handen mot midja, där lossade hon något från sitt bälte. En liten fickkniv sken till i det lilla solljuset som lös upp rummet.

Med ett snabbt snitt skar hon upp broderns hals, djupt och smidigt. Han ryckte lite där han låg i hennes famn och letade efter luft. De små barnhänderna försökte som besatt stoppa blödningen. Andningen upphörde.

Emerald började gråta och placerade som planerat kniven mot sin egna hals. Hon försökte uppmuntra sig själv till att göra det. Det blir bättre såhär, tänkte hon. Du ska inte bli någon slav. Hon skakade fruktansvärt mycket i händerna och gråten tryckte i halsen medan hon försökte förmå sig till att skära upp sin egna hals, precis som hon gjort med sin brors. Men hon kunde inte.

Det blev tyst på nedervåningen men utomhus fortsatte kaoset, soldaterna fortsatte att döda oskyldiga människor, men ingen kom någonsin in i det lilla vindsrummet för att döda lille Ruby och mördaren Emerald. Kniven satt djupt nedborrad i trägolvet medan flickan på tio år försökte förstå vad hon hade gjort.

Han kunde ha levt, de kunde ha levt. Emerald grät och försökte varsamt plåstra samman sin döde brors hals.

Det blev inte bättre.
----------
Hej. Den här novellen bygger på en rollspelskaraktär som jag skapat och det kan hända att hon får sin egna lilla berättelse, så håll utkik efter det.

Ska uppdatera Död på egen risk snarast, tack för tålamodet.

Synpunkter är alltid välkomna.
Kärlek.