Att växa upp

Del fem - Vårluft

Del fem - Vårluft

Jag öppnar väskan och letar hysteriskt. Ingen mobil. Jag vänder ut och in på vartenda plagg jag bär, jag kollar även i mina skor. Ingen mobil.

Mobilen är borta.

Jag vänder mig om och nästan springer vägen tillbaka till skolan. Kanske har jag tappat den på vägen? Annars får jag springa till skolan. Klockan är inte mer än tre så någon lärare eller anställd borde ju vara kvar.

Jag granskar marken så noga jag kan när jag joggar på trottoaren i min vinterjacka. Vid höften guppar min väska fylld med svettiga gympakläder från idrottsinriktningen. Skit-idrott.

Det är nästan så att jag överväger alternativet att byta till gympakläderna mitt på gatan, bara för att det ska gå lättare att springa de 3,8 kilometerna till skolan.

Men pensionärerna på gatan kanske inte tycker det är lika bra när de får se min fläskiga mage och min utputande rumpa. Kanske kommer det en och annan pedofil också? Nej fyfan Ava, tänk inte så.

Jag skakar på huvudet och känner svetten rinna ner för ryggen. Jag börjar gå istället.

- Bara två kilometer kvar då. Måste tänka positivt, intalar jag mig själv.

Jag hittade ingen mobil på vägen, så jag går in i skolan för att kolla i skåpet. Det är öppet, men kusligt tyst. Lamporna börjar tändas när jag går i åttornas korridor men det gör känslan bara ännu värre. Det är som ur en scen i en skräckfilm. Det går kalla kårar längs ryggen och jag får gåshud. Jag hatar skräckfilmer. Jag kan förstå kicken man får, men jag skulle aldrig valt att se på en sådan film självmant.

När jag kommer till kafeterian, som jag måste passera för att komma till mitt skåp, sitter det någon på en av de fem slitna bänkar i rummet. Jag blir först rädd, men sedan när jag ser att det är en elev lugnar jag mig litet. Men om jag går förbi kan jag inte låtsas som ingenting, utan jag måste hälsa. Hur konstigt är det inte om bara några få är på skolan och jag inte ens hälsar på den personen som är här? Förutom rektorn då.

Jag kommer närmare och jag kan se att det är en blond kille djupt försjunken i en bok. Jag kommer bakifrån så ansiktet ser jag inte.

Han vänder sig om när han hör mina fotsteg.

Jag spärrar upp ögonen.

Han rycker till. Jag anar två snå plåster i pannan.

Jag drar för andan.

Det är killen jag knuffade.

Han ser lika häpen ut som jag antagligen gör.

- Vad gör du här? frågar han snabbt och granskar mig från topp till tå. Jag blir plötsligt medveten om att håret har klibbat sig mot min hud och att mitt ansikte är rött efter joggingturen.

Jag sväljer.

- Jag ska hämta min mobil, svarar jag så enkelt jag kan.

Han kollar konstigt på mig.

- Menar du den här? säger han ironiskt medan han tar upp en mobil från bänken och dinglar med den framför mig. Det är min mobil.

Jag tar några steg fram mot honom och greppar tag om mobilen. Jag lägger snabbt ner den i min väska som om jag vore rädd att han skulle ta den igen. Han släpper mig inte med blicken.

- Var hittade du den? frågar jag stelt, mest för att bryta hans gråa blick på mig. Killen börjar röra sig obekvämt och rynka på ögonbrynen. Han försöker väl inte komma på någon lögn?

- Utanför salen där uppe, säger han och pekar raskt mot min korridor.

- Jag tänkte faktiskt lämna den till rektorn, eller någon annan, fortsätter han och börjar åter kolla på mig.

Jag bara nickar. Jag ser snabbt på hans plåster i pannan. Det ser inte så allvarligt ut men jag känner lite skuldkänslor. Men jag tänker inte att ta upp det så jag börjar vända mig om för att gå tillbaka hem.

- Vad tycker du om mitt sår då? frågar han mig när jag har vänt mig om. Han börjar skratta och blodet i mig börjar koka. Jag må ha knuffat honom så att han slog sig men jag kan inte hjälpa att han gör mig rosenrasandes arg.

Jag vänder mig om och killen ler och kollar på mig stint. Jag vet inte vad jag ska säga, ska jag vara ledsen och ha skuldkänslor? Det enda jag känner är irritation och meningar som aldrig formats av mina läppar blir sagda.

- Din jävel, jag menade inte att knuffa dig och ändå så skrattar du och stirrar på mig som om du ser ner på mig! skriker jag mot honom där han sitter två meter framför mig. Han blir förvånad och skrattet slutar tvärt. Jag är arg, så arg. Jag förstår inte varför jag blir så arg över den här killen.

Jag vänder mig om för andra gången och nu blir jag inte avbruten. Jag går med bestämda, arga steg genom kafeterian och mot utgången genom åttornas korridor. Inte förrän den kalla tidiga vårluften träffar mitt ansikte lugnar jag ner mig.

Vad har jag gjort?