Säger nej men menar ja
-
Väckarklockan hade ringt fyra gånger, det äckliga ljudet som annars alltid väckte mig hade nu bara ignorerats. Idag ville jag verkligen inte till skolan, stressen och ångesten var lite för tydligt närvarande.
"Nora!!!" Du måste upp NU!!" Kom Ludde in och skrek. Jag svarade att jag sket i skolan idag, men lite tystare än hans stämma.
"Nej, nej, nej. Jag tillåter inte det, just nu har jag ansvaret och då går du fan till skolan." Svarade han och började leta i min garderob efter något jag kunde ha på mig, snällt ändå. Just nu var våra föräldrar på en jobbresa tillsammans vilket gav Ludde ansvaret över oss, något han utnyttjade till fullo.
Han la kläderna han valt på sängen, en grå tjocktröja och svarta jeans. Helt okej. "Ta fram strumpor också." Sa jag och log. Han skrattade lite och kastade ett par svarta strumpor i mitt ansikte.
Efter att jag klätt på mig och fräschat till mig något gick jag ner till köket där en ostmacka och ett glas juice stod och väntade på mig. Jag smet smidigt förbi maten och tog ett glas vatten istället som jag svalde ner min medicin med. "Nej, du ska äta." Ludde satt vid köksbordet och kollade upp på mig bakom en tidning, fan vad han lekte pappa just nu.
Jag satte mig mittemot honom och sa att jag inte var hungrig, och visst kurrade det lite i kistan så att säga, men det var inget han behövde veta. "Jag bestämmer nu, och jag bestämmer att du måste äta." Försökte Ludvig med sin strängaste röst. Jag suckade och tog en minitugga av mackan, jag visste att Ludde inte skulle tillåta mig att falla tillbaka i gamla vanor. Men det gjorde jag ju inte, vissa dagar var bara lite extra jobbiga.
Efter en halv macka och ett glas juice satt vi i bilen påväg till skolan, på vägen hade vi plockat upp Noel, en lite för glad Noel för att vara en onsdag. Men men, i och för sig så var Noel alltid glad, något jag gillade då det smittade av sig på mig.
-
Veronica Maggio - Se mig
Äääntligen tillbaka får vi hoppas, prick tre år senare.
