Anywhere you go

Kap. 4 feelings

~Rebeckas perspektiv~
Dagarna gick. För det mesta så satt jag inne på mitt rum. Grät gjorde jag däremot inte. Det hade jag gjort de första 2 veckorna men nu var det som om tårarna var slut.
Jag hade gått ner i vikt eftersom jag haft svårt att äta.
Jag har även ännu en gång försökt ta mitt liv.
Överdos av tabletter och jag blev inlagd på sjukhus men jag överlevde men fick ligga där några dar extra.
Jag har ingen vid min sida längre. INGEN. Förutom psykologen mamma skickat hem några gånger. Men vi slutade med det efter ett tag när mamma insåg att det inte heller funkade.
Mamma hade tröttnat på att sitta på min sängkant och försöka prata med mig men jag var som i chock. Nu hade han slutat försöka. Det var som om hon inte ville hjälpa mig nått mer.

Efter att Tea och Lovisa hade varit här den där gången och berättat om Ronja så hade jag åkt till sjukhuset för att hälsa på henne. Men när jag kom dit så var hon redan borta. Hennes liv var över.
Hon hade nästan dött precis då hon blev påkörd. Bilen hade kommit i hög fart och Ronja hade slagit i huvudet ordentligt i ett träd nära vägkanten. Antagligen hade hon väll flugit en bit med smällen.
Personen som hade kört bilen var en man i 45 års åldern. Han hade inge varit helt nykter då han kom direkt från krogen. Nu var han dömd för mord av Ronja.

----------------------------------------------------------------------
Jag tittade ut från fönstret och det första jag såg var ett bekant ansikte som gick längst med gatan upp mot mitt hus.
Tänk om han är påväg hit?!
Jag tittade mig i helkropps spegeln. Oj. Såhär kan han inte se mig. Mitt smink låg över hela ansiktet. Mörka ringar under ögonen prydde fult mitt ansikte och det såg inte bättre ut då jag inte kammat mitt hår sen Ronjas bortgång.
Mina kläder var endast en stör pösig tröja och ett par fula svarta mjukisbyxor.
Jag tittade ut genom fönstret och han var fortfarande påväg hitåt men hade nu stannat och pratat med någon.
Jag skyndade mig att torka bort sminket och borsta genom håret.
Jag bytte mjukisbyxor till ett par lite finare ljusrosa och slängde på mig en vit vanlig t-shirt.
Inte långt efter att jag var klar så plingade det på dörren.
Jag skyndade mig ner och öppnade dörren. Det plötsliga solljuset skar i ögonen på mig och den friska luften som jag inte känt på länge fick mig nästan att bara vilja stå där och andas ett tag.
När mina ögon börjat vänja sig vid ljuset så tittade jag upp och precis som jag trodde så var det han som stod där. OMAR.
Jo visst såklart så blev jag glad. Men samtidigt lite smått irriterad då han inte hört av sig sen träffen och nu plötsligt tyckte han att det var lägga att dyka upp.
- vad gör du här? Frågade nervöst och hoppades på ett bra svar
- Jag vet att du är arg och säkert besviken för att jag inte hörde av mig. Förlåt men jag var snabbt tvungen att åka iväg med mitt band, the fooo conspiracy. Förlåt! Sa han och tittade skamset ner på sina skor.
Jag visste inte vad jag skulle svara så jag bara visade med händerna att han kunde komma in och det gjorde han. Vi gick in och satte oss i soffan. Det kändes lite konstigt när jag tänkte på att jag hade en av Sveriges kändaste pojkbands medlem bredvid mig. Hemma hos mig. I MIN soffa.

Kort och dåligt. Förlåt❤️ mycket stavfel säkert då jag inte han läsa genom😂