Livia + Adrian

Del 1 - Highway to Hell

När pappa berättade att han fått nytt jobb så tänkte jag inget speciellt på det, jag blev glad för hans skull. Det var ingenting förvånande med det, han hade bytt jobb rätt ofta under dom senaste åren. Men när det kom fram att jobbet han erbjudits var i en helt annan stad så trodde jag att jag skulle tappa det. Vill dom att jag flyttar med till en annan stad, jag, som bara har två år kvar i skolan?
Efter många och långa diskussioner så beslutade jag mig för att följa med. Dom hade egentligen börjat vika sig, och pratade om möjligheten att skaffa en egen lägenhet till mig hemma i Örebro. Men efter att jag tagit några dagar och funderat på saken så kände jag att fuck it, jag kunde lika gärna följa med. Det var inte mycket jag skulle lämna bakom mig ändå. Hade det varit för ett år sen så hade jag vägrat, hade aldrig velat lämna Lina. Min bästa vän. Men av nån anledning så hade hon blivit mer och mer frånvarande, slutade höra av sig och svarade typ aldrig när jag messade eller ringde. Jag hade haft många vakna nätter där jag försökte komma på vad jag kunde ha gjort för att få henne att bete sig såhär, men jag kunde verkligen inte komma på nånting. Så den här flytten kunde vara lite av en räddning för min egen del, och mitt sätt att ge henne ett sista "fuck you" för hur hon betett sig.

Den jag inte ville lämna var Isak. Mitt ex, och min allra bästa vän. Han som varit min första, som funnits vid min sida genom allt, som kände mig utan och innan.
Men jag insåg också att om jag inte lämnade även honom så skulle jag inte kunnat gett honom en ärlig chans till att gå vidare från mig. Han sa, när det tog slut, att han alltid skulle vänta på mig. Trots att jag försökte förklara så ville han inte förstå. Mina känslor för honom var djupa, men som en vän. Jag trodde att jag varit kär i honom, jag ville så gärna vara kär i honom, men insåg till slut att det inte var så. Men han hade alltid en plats i mitt hjärta, oavsett vad.

*

Det var dags att sätta sig i bilen. Pappa skulle köra lastbilen med alla våra grejer, så jag och mamma hade en tre timmar lång bilresa tillsammans, bara hon och jag. Till hennes stora glädje, ska jag säga. Hon försökte lägga fram det som en "girls trip".

"Vi kan köpa en massa godis och snacks, ha tjejsnack och prata om killar!", sa hon med ett jätteleende och försökte krama om mig.
"Men snälla", sa jag och himlade med ögonen. Jag var fortfarande inte glad över allt som hände, och ville tydligt visa det varje chans jag fick. Vi hörde pappa tuta ute på gatan, så jag rafsade ihop våra jackor och min väska och gick ut ur huset.
"Kan du låsa dörren, jag har mina nycklar i bilen", sa mamma. Jag letade upp min nyckelknippa ur väskan och låste dörren. När jag vände mig om och började gå mot bilen såg jag honom. Isak stod lutad mot bilen, rökandes på en cigarett. Han hade ett par svarta jeans, en olivgrön luvtröja och sin svarta jeansjacka över. Trots att det var sommar så envisades han med att ha mössa på sig, och små lockar av håret stack fram på sidorna.
Jag ställde mig framför honom. Han tittade på mig, tog ett bloss på cigaretten och nickade mot huset medan han andades ut röken.
"Har ni fått ut allt?", sa han tyst. Jag nickade. Han tittade ner i marken och skrapade lite med foten mot asfalten.
"Så, vad händer nu, is this it liksom? Drar du nu?"
"Ja, vi ska bara åka och lämna nycklarna så drar vi sen", sa jag. Han tittade på mig en lång stund, utan att säga något. Sen drog han in mig i sin famn, och kramade mig. Jag kramade tillbaka, och tryckte in ansiktet mot hans hals. Han luktade alltid så gott. Han luktade hemma.
Pappa harklade sig högt.
"Jag vill inte vara den som avbryter ett fint ögonblick, men vi måste åka nu om vi vill komma fram i tid", sa han. Jag släppte taget om Isak och himlade med ögonen. Han log mot mig, och strök bort en hårslinga ur mitt ansikte.
"Jag kommer sakna dig", sa han. Hur mycket jag än försökte kontrollera det så kände jag tårarna börja komma.
"Jag kommer sakna dig med. Men det är inte jättelångt bort, vi kan hälsa på varandra", sa jag.
"Det kan du räkna med", sa Isak och gav mig en kyss på pannan. Jag öppnade passagerardörren och satte mig i bilsätet. Mamma tittade på mig medan jag satte på mig bältet, hon log sorgset men sa ingenting. Tur var det, jag hade inte kunnat hantera så mycket mer av alla jobbiga känslor. Vi började rulla iväg, jag såg på Isak och satte upp handen till en vinkning. Han vinkade tillbaks, satte en ny cigg till munnen och tände den. Jag vände mig bakåt och såg honom stå kvar där, utanför huset, tills han blev mindre och mindre och till slut försvann utom synhåll. Hur fan ska jag klara mig utan honom, tänkte jag medan tårarna rann nedför mina kinder.

*

Resan till Gävle gick bra, mamma förstod att det inte var läge att försöka muntra upp mig. Hon försökte prata med mig om allt, flytten, Isak, Lina. Men jag gav bara korthuggna svar och tittade ut genom sidofönstret, så hon förstod rätt snabbt att det inte var någon idé att försöka få mig att prata. Vi stannade till vid en mack på vägen, för att sträcka på benen och köpa dricka. Medans pappa uppsökte toaletten stod jag och mamma lutad mot bilen med en varsin Cola Zero i handen, hon tog en klunk ur sin burk och såg tyst ut över skogen som omgav E4:an. Sedan tittade hon snabbt på mig.

"Jag vet att du inte vill prata om det, och jag ska inte tvinga dig. Men jag vill säga en sak. Jag tror att du kommer känna själv att det här var rätt beslut för dig att ta, att följa med oss. Jag vet inte med dig, men jag uppfattade det som att du liksom var fast där hemma i Örebro. Du har knappt umgåtts med någon det senaste året, annat än Isak, och då hade ni ändå gjort slut och du tyckte att allt kändes konstigt mellan er på grund av det". Hon ställde sig framför mig och lade mjukt sin hand på min kind. "Så jag tror att det här är precis vad du behöver. Och nu har du ännu närmare till Marcus, du kan åka och hälsa på honom och han kan komma och bo hos oss mycket oftare än förut." Jag tittade upp på henne.
"Det tog ju inte en evighet med tåg från Örebro till Stockholm heller", sa jag tjurigt. Mamma log och drog sin kofta runt sig. "Men lite längre tid tog det. Faktiskt. Litegrann."
Jag kunde inte låta bli att dra på munnen. Mammas argument var helt värdelöst egentligen, och det visste hon själv, men hon kunde ändå inte ge sig. Det var tydligt vem jag hade fått min envishet ifrån. Men jag såg verkligen fram emot att få bo (om än väldigt lite) närmare Marcus, han var alltid upptagen med sitt jobb och kom inte hem så ofta. Det var svårt för mig, att inte ha min storebror nära som jag alltid varit van vid när vi växte upp.
Pappa kom ut från macken och gick fram till oss. "Är ni redo att åka vidare? Nu vill jag bara komma fram så nu tar vi inga fler pauser tycker jag." Mamma och jag nickade och satte oss i bilen. Pappa skulle köra bakom oss, precis som tidigare.
När vi kom ut på E4:an igen så höjde mamma musiken som spelades, och började högljutt sjunga med.

"I'm on the highway to hell
On the highway to hell
Highway to hell
I'm on the highway to hell"

Jag blev så paff att jag inte kunde hålla mig för skratt. Texten stämde så bra in på hur jag kände, och jag förstod att mamma pikade mig för min barnsliga tjurighet. Jag såg på mamma och skakade skrattande på huvudet och fick ett snett leende tillbaka. Jag tog ett djupt andetag och började sjunga med för full hals. Att skriksjunga var väldigt befriande, och precis vad jag behövde just nu. Fuck Lina, fuck Örebro. Om jag ska till helvetet så kan jag lika gärna göra mig hemmastadd.