~ Lunas pers ~
Kvinnan som höll mig hårt mot sin kropp sprang det fortaste hon kunde igenom snåren i skogen, sik sackade emellan träd, stenar och buskar.
Ett ylande bröt ut och kvinnan verkade bli orolig men såg aggressiv ut på något sätt, antagligen för att dölja oron.
Vi kom ut på en stor plätt, kvinnan la ner mig mellan några stenar och täckte mig med löv och kvistar.
- Shhhshhhshhhh. Sa hon och försökte få mig att somna vilket hon inte lyckades med. Vi båda hörde en kvist knäckas, kvinnan hoppade ifrån mig och blev en varg, en gigantisk, samma som var utanför mitt sovrum nån vecka sen.
Kvinnan morrade hotfullt och ögonen lös, det som hade rört sig runtom oss kom fram ur skogen.
- Förrädare! Ropade mannen som kom fram ur skogen.
Kvinnan förvandlades tillbaka till människa.
- Förrädare!? Vadå färrädare! Svarade hon tillbaka med ett morrande ljud.
- Du skulle inte ta dottern, det är för tidigt! Och sedan så försöker du fly med henne! Hur vågar du trotsa Alphan?!?!
- Hon är min! Bara min! Röt hon nu, skiftade och sprang mot mannen, själv gjorde han detsamma.
Mannen var starkare än kvinnan, han tog ett stadigt grepp runt kvinnans hals med sin käft och bet hårt. Kvinnan föll ovilligt mot marken, man kunde se hur livet i hennes ögon bara försvann mer och mer.
Tillslut låg hon bara där, död.
- Bråka aldrig med våran klan, vår alpha bestraffar dig med döden. Han sparkade till kvinnan. Så vart är du, vart har Memilot gömt dig? Kommsi kommsi.
- CARL! KOM HIT! DE ANFALLER OSS IGEN! Ropade en mörk manlig röst, mannen som letade efter mig stannade upp.
- JAG KOMMER! Röt han sammanbitet och argt medan han vända om och börja springa mot rösten.
• Nästa dag morron •
Jag låg fortfarande kvar här, det va kallt och jag va hungrig så jag börja gråta.
En gren knäcktes och något skymde det lilla solljuset som släpptes in emellan stenarna....
