Det är jag som är Clara, jag är 12 år gammal och går i 6A på en skola i Stockholm.
Jag blir mobbad och mina föräldrar försvann spårlöst för tre år sedan så jag bor i en fosterfamilj numera.
Det känns som jag är ensammast i hela världen, som om jag vore osynlig.
Den ända personen
som jag tror bryr sig om mig är min kusin.
Hon heter Ellen och bor i Malmö men vi träffas tyvärr inte så ofta längre eftersom mina riktiga föräldrar försvann.
Men när vi träffas så brukar jag berätta allt för henne.
Som jag sa innan så känns det iallafall som att hon bryr sig.
Mina fosterföräldrar bryr sig iallafall inte, de vill egentligen inte ha mig!
Det var sent på morgonen när jag vaknade, så jag fick skynda mig för att hinna med bussen.
När jag kom fram till skolgården möttes jag av alla elaka blickar som hela vägen följde mig tills jag kom fram till dörren.
Dörren till den stora skolan, som för mig betydde helvetet.
Jag visste att jag inte skulle komma hela vägen fram utan att någon sa något eller att någon knuffades.
Vi skulle ha matte som första ämne, mitt favorit ämne.
Det var bara när vi hade lektioner som jag kunde känna mig trygg.
Eftersom lärarna hela tiden var i närheten.
Men tiden går alltid så fort så det ringde ut till rast.
Jag såg att mobbarna började komma emot mig, och jag visste att jag inte kunde smita för de var större än vad jag var och de var framförallt starka.
Plötsligt kom ett hårt slag i magen och jag tappade andan, sedan kom sparkarna, de smärtsamma hårda sparkarna.
Sedan åter ett slag i magen, och nu föll jag ihop på skolgården slagen och misshandlad.
Jag tappade medvetandet och allt blev svart.
Jag visste inte hur länge jag hade legat där men jag vaknade av att det ringde in till nästa lektion.
Jag sprang så fort jag kunde in i klassrummet.
Men jag blev ändå lite sen, sedan fortsatte lektionen och det blev tillslut lunch.
Efter skolan gick mot busshållplatsen, när jag kom fram väntade mobbarna där!
- Hej vi har väntat länge!
Jag ville bara vara någon annanstans när de sa just de orden, som de alltid brukade säga innan slagen och sparkarna kom.
Men så började allt smärtsamt igen.
Men denna gång gjorde det ondare än vanligt!
Nu blev allting bara svart och jag somnade in i mörkret, smärtans mörker.
