Summer love ☼ f.s

0.5

Kapitel fem

Nästa morgon var det som om det aldrig hänt. Trots att jag spelade om varje liten mening han sagt om och om i huvudet. Det var svårt att tro att det faktiskt hänt då han knappt vågade möta min blick över frukosten. Han satt tillsammans med resten av ledarna och pratade muntert med Oscar, precis som han gjort de andra frukostarna här. Men för mig var det annorlunda, vi hade ju trots allt spenderat tre timmar sittandes ute i kylan och pratat, mitt i natten. Men vad visste jag? Han kanske pratade med tjejer mitt i natten hela tiden? Och att det här bara var en engångsgrej. Jag ville självsäkert släntra fram till honom och få honom att reagera, få honom att se mig. Men det kunde jag ju inte, såklart. Istället satt jag framåt lutad vid matbordet och försökte delta i tjejernas diskussion, men det var omöjligt och jag kom hela tiden av mig — lät tankarna dra iväg mig. Men tillslut slog det mig att det verkligen inte var värt att grubbla över, om inte han gjorde det borde inte jag göra det.

"Just det, Agnes du skulle berätta vad du gjorde igår!" Kuttrade Hanna forskande och lutade hakan mot handflatan. Bredvid henne rynkade Josephine ovisst på näsan och flackade sin förvirrade blick mellan oss. "Vadå igår?" mumlade Ida med munnen full. "Vad hände igår?" Precis som Josephine såg hon förvirrad ut, båda sov ju trots allt när jag kom tillbaka inatt. Innan jag hann öppna munnen för att svara hade Hanna redan berättat. "Agnes kom tillbaka från sin lilla promenad runt halv fyra inatt" Jag grimaserade trött och bet mig tvekande i underläppen. Var det nu jag skulle säga sanningen, berätta vem jag spenderat natten pratandes med eller slänga ut en vit lögn? "Jag pratade i telefon med Vanessa .. som inte heller kunde sova" Ljög jag och ryckte nonchalant på axlarna. Det kändes fel att ljuga, men jag visste ju knappt själv vad som hänt. Och om det inte betydde något, varför skulle jag då berätta det för folk? "Uh, trodde det hänt något mer exalterande" Suckade Ida missnöjt och sköt ut underläppen. Jag skakade på huvudet och pressade fram ett osäkert leende. "Tyvärr, inget intressant precis." Diskussionen flöt på, men precis som innan var jag nästintill helt borta — djupt nergrävd bland mina tankar. Jag övervägde om jag borde berätta för dom om vem jag träffat, och för den delen spenderat halva natten med. Men osäkerheten på hur dom skulle reagera fick mig att skjuta undan den tanken — bara för ett tag till. Tills jag själv visste om det var värt att berätta om eller inte. "Agnes, nu är du helt borta igen!" Jag lyfte oförstående blicken från mina skor och rynkade ovisst på näsan. "Huh?" Hon himlade med ögonen och suckade djupt. "Vad tänker du på egentligen?" Jag ryckte återigen på axlarna och bet mig i insidan av kinden. "Inget, ingenting speciellt." Felix, Felix, Felix, Felix.

-

"Agnes? Lyssnar du ens?" Muttrade Michelle morskt och gav mig en mild knuff i sidan. Men än en gång var jag långt borta — i mina egna tankar. Hjärnan hade jobbat på högvarv i flera timmar nu, och nattens sömnlösa kväll hade hunnit ikapp mig — gjort mig trött. "Hon har varit sådär hela dagen!" Skrattade Hanna roat och nöp mig retsamt i sidan. Jag blängde frustrerat på henne. "J-jag har bara mycket på hjärnan .." Michelle viftade iväg min urusla ursäkt och traskade iväg mot nästa grupp. Hanna drog på munnen och bet sig i underläppen för att motstå skrattet som desperat ville ut. Då hon — precis som jag — visste att Michelle inte var på det bästa humöret idag. Det syntes att hon var sur direkt när hon släppte in oss i musiksalen, hon sa varken hej eller välkomnade oss som hon brukade. De yviga lockarna var ovårdade och mörka påsar hängde under hennes ögon.

"Vem har tänkt eld på Michelles tampong?" Väste Alfred i mitt öra när han passerade vårt bord. Jag skrattade, alldeles för högt och fick en mörk blick från Michelle tvärs över rummet. "Sorry, sorry" Jag höjde försvarande händerna och knuffade iväg Alfred som fortfarande stod vid min sida. "Hörni, jag har bestämt att ni kan få gå en aning tidigare idag — ungefär ..nu" Sorlet steg i salen och breda leenden reste sig över läpparna. Sista dagen denna veckan med lektion, i två hela dagar nu fick vi göra vad vi ville. Jag och Hanna hade redan planerat att ta bussen in till centrum vid elva tiden imorgon och spendera dagen där, bara vi två. Efter mycket tänkande hade jag beslutat mig för att berätta för henne om Felix, imorgon alltså. Jag behövde berätta för någon, och just den någon fick bli hon.