Summer love ☼ f.s

0.6

Kapitel sex

Det tog sex dagar, sex dagar innan Felix hörde av sig igen. Ett kort men effektivt sms som trillat in någonstans runt tvåtiden på torsdagen. Jag hade till en början skakat av mig vibrationen i fickan, antagit att det var ett sms från Vanessa — som jag kunde svara på senare, när danslektionen var över. Men när jag kastat mig ner på sängen och låst upp mobilen var det inte Vanessas namn som prydde min skärm — utan Felix. Jag hade tvekat på att ens öppna det, låta det ligga tills nervositeten lagt sig. Men jag kunde inte hålla mig, utan svepte förväntansfullt över skärmen och tryckte upp vår konversation som endast bestod att ett ynka sms.

13.49, Felix;

Vill du ses? :)

Jag visste inte riktigt till en början hur jag skulle bete mig, eller vad jag skulle svara. Men jag hann inte riktigt överväga det innan ett svar var skickat och förhoppningsvis nått hans mobil.

14.33, jag;

Sure, när och vart?

Hur reagerade han när mitt sms lyfte upp hans skärm, och mobilen gav ifrån sig ett dovt ljud. Blev han lika glädjefylld och exalterad som jag blev? Rusade hjärtat i bröstkorgen?  Tvekade han också på att svara direkt, inte vilja komma fram som för framfusig och desperat? Jag suckade djupt och stönade ner i kudden. Hur långt tid tog det att skriva in ett sms? från vad jag sett hade han mobilen med sig överallt — nerkörd i den högra bakfickan. Jag klickade återigen på skärmen och log svagt åt den lilla texten som poppat upp under mitt svar. Läst kl.14.35. Det var bara en tidfråga innan ett svar skulle trilla in, trodde jag i alla fall. Men det tog säkert tjugo minuter — tjugo fruktansvärt långa minuter — innan ett dovt klingande ljud fyllde mina öron. Jag fumlade på klumpiga händer upp mobilen och skummade uppspelt igenom hans sms.

14.58, Felix;

Samma ställe som förra gången, tjugo över tolv inatt? Om du har lust ofc.

Om jag väntade i tjugo minuter på att svara blev det alldeles för uppenbart att jag försökte visa att jag inte alls låg i sängen och otåligt väntade på hans svar, att jag också hade ett liv. Men jag var väl mån om att han precis som mig sett att jag läst, så jag gav upp i mitt försök att vara icke framfusig och skrev in ett svar, simpelt men effektivt.

15.01, jag;

Vi ses då, antar jag:)

Nu gick det rekordfort för den lilla texten att poppa upp under mitt svar, endast några få sekunder. Vilket bevisade att han — precis som jag — satt vid mobilen, men om han väntade på mitt sms visste jag inte. Han hade ju trots tusentals tweets att läsa igenom, och säkert hundra andra notiser.

"Oh, där är du ju!" Utbrast Hanna när hon klev in i stugan och fick syn på mig. "Jag har letat efter dig mongo." I handen hade hon två identiska kvadratformade kuvert och en brunaktig kartong under armen. Jag rynkade oförstående på näsan och kastade benen över sängkanten. "Vem är dom till?" Frågade jag och nickade mot breven samt kartongen hon lagt ner på sängen bredvid mig. Men när jag fått syn på det översta brevet och den snirkliga, slarviga handstilen över brevet visste jag vem det var till, och vem det var ifrån. Uppspelt och alltför fort ryckte jag upp det ihop limmade kuvertet, skakade ut det ihopvecklade pappret och vecklade försiktigt upp det. Jag sjönk återigen ner bland kuddarna och lät min blick dansa över de snirkliga bokstäverna, trots att bokstäverna flöt samman och att de extremt fula figurerna på brevets botten distraherade mig — kunde jag inte hjälpa att le.

 Kära Agnes.

Jag är inte fullt säker på att du ens får det här brevet, då mamma skrev adressen till lägret otroligt slarvigt, nästintill omöjligt att läsa. Men jag hoppas att det når fram.