Summer love ☼ f.s

0.7

Kapitel sju

Trots orden vi delat och smaken av hans läppar på mina återgick allt till normalt dagen efter, till min besvikelse. Det var som att det aldrig hänt, som att vi aldrig stått tät intill varandra i ett skjul, som om han aldrig kysst mig. Men det hade hänt, och det var det enda jag tänkte på. Hur hans varma andedräkt blandades med min och hur mina händer letade sig upp under hans t-shirt, smekte och kittlade varm, naken hud.

Dagarna gick, majoriteten av dagarna bestod av lektioner och bad i sjöns kalla vatten, allt för tävlingsinriktade kortspel. Felix hade knappt vågat möta min blick, bara skickat blyga leenden från andra sidan rummen. Men jag var inte alls sur eller frustrerad av hans beteende - han var ju trots allt min ledare fortfarande. Och det var lika förbjudet för honom att spendera tid med mig.

När jag slog upp ögonen den här morgonen var det som att en våg av lycka välte över mig, söndag, det var söndag nu. Vilket betydde att Vanessa skulle anlända till lägret när som helst. Jag ålade mig ur täcket och hasade mig fram till byrålådan. Precis som igår stod solen högt på himmeln och inte ett fluffigt moln syntes över oss. Vilket betydde att vi kunde spendera resten av dagen ute i solen. "Agnes, vad gör du?" Muttrade Ida sömnigt och drog upp täcket till hakan. Jag drog smidigt upp dragkedjan på shortsen och avfyrade ett stort, bländande leende. "Vanessa kommer vilken sekund som helst!" Jag fumlade upp mobilen ur täcket och klickade på skärmen. 09.12. Och precis när jag skulle trycka ner mobilen i bakfickan på shortsen trillade ett sms in över skärmen och mobilen gav ifrån sig ett dovt ljud.

09.13, Vanessa;

GUESS WHOS HERE?!

AGNESAGNESAGNES, JAG ÄR FRAMME! JAG ÄR VID HUVUDBYGGNADEN!

09.14, jag;

JAG KOMMER DIREKT, YAYYY!

Uppspelt snörade jag slarvigt på mig ett par vita converse och samlade håret i en slarvig knut mitt på huvudet. "Vi ses sen!" Till svars fick jag ett dovt stön, men det gjorde inte speciellt mycket. Utan jag knuffade exalterat upp dörren och rusade iväg mot huvudbyggnaden. Precis som smset sagt, där stod hon, vid huvudbyggnaden - med en mörkbrun solhatt över huvudet och synade ner i sin upplysta mobil. Jag kunde inte hålla tjutet inne längre och ett högt, öronbedövande glädjetjut slapp ur mig. "Agnes!" hennes blonda lockar dansade kring ansiktet och ett stort leende reste sig över hennes läppar när hon fick syn på mig. "Vanessa!" Väl framme vid henne kastade jag armarna kring hennes hals och drog henne tät intill mig. En välbekant doft av äpple och parfym fyllde min näsa. "Jag har saknat dig sådär jättejätte mycket!" Jag borrade belåtet ner näsan i hennes väldoftande hår och hummade ut ett instämmande svar. Min bästakompis. Tankarna på Felix var som bortblåsta, de var inte längre han mina tankar cirkulerade kring. "Jag kan inte fatta .. att du faktiskt är här!" Kuttrade jag bekymmersfritt och betraktade hennes solbrända ansikte från ett armlångt avstånd. Hon var en aning brunare, och håret en aning längre. Medans några få fräknar dansade över hennes näsa och kinder. "Well, believe it! Jag är här!" I en frustrerad rörelse föste hon undan en blond hårlock och tryckte upp hatten en aning. "Och jag kommer inte åka än på ett tag, du är fast med mig!" Skrattandes armbågande hon mig i sidan och log. Det var en sån här person hon var - en person som fick alla att bli lyckliga över att bara vara i hennes närhet och bli som hypnotiserade av hennes vackra gestalt. De gnistrande, blåa ögonen kombinerat med de blonda lockarna skulle vem som helst tycka hon var vacker, för det är precis vad hon är - löjligt vacker. Medans jag bara var jag - självlockat, brunt hårsvall kombinerat med mörka, nästintill svarta ögon. "C'mon, du måste visa mig runt, du vet att jag kommer tappa bort mig annars!" Hennes mjuka stämma drog mig ur mina tankar och ett fagert leende bredde ut sig över mina läppar. "Såklart, kom!"