What is wrong with me?

Kapitel 9

Fortfarande Mias perspektiv

Jag gick lite närmare personerna där framme. Jag kunde inte fatta att min pappa var här, pratade med rektorn, och var helt nykter dessutom! Jag gick ännu lite närmare och såg att han fäktade mycket med armarna och verkade ganska arg. Jag tog mod till mig och gick fram till de. Rektorn tittade medlidsamt på mig och min pappa såg ganska förvånad ut.

- Vad händer? frågade jag osäkert

- Vi har fått reda på, av anonyma personer, att du har blivit slagen av denna man. Är detta sant, Mia? frågade min rektor med en mycket vuxen röst som jag inte kunde låta bli att vilja skratta åt. Men jag höll tyst

- Hur kan du säga så?! Det var det värsta jag hört! Skada min egen dotter? skrek min pappa så att flera vände sina blickar mot oss

- Men det är ju sant! Jag vill inte se dig igen din jävel! skrek jag tillbaka lika argt som han. Han tittade förvånat på mig och jag vände mig mot min rektor

- Okej, då är den saken löst. Vi har kontaktat polisen och de kommer fixa allt. Mia du kommer säkert få det bra i din nya foster familj, sa rektorn och jag tittade förbluffat på honom

- Ska jag få en fosterfamilj? Så snabbt? frågade jag och kände hur det bubblade till i magen av lycka. Jag skulle få en ny familj

- Ja, de ringde direkt nästan. De kommer och hämtar upp dig efter skolan, är det okej? De bor här i närheten, svarade min rektor och avfyrade ett leende

Jag vände mig om och gick in i skolan utan att ens titta på min pappa. Han hade börjat skrika på min rektor igen men jag brydde mig inte. Det var inte mitt problem längre. Jag kunde inte att låta bli att le hela tiden tills första lektionen. Även om alla jag gått förbi slagit mig, spottat på mig eller bara sagt en massa lögner om mig, kunde jag inte sluta le. Jag skulle få en ny familj. Idag.