Dark beauty

T W E N T Y T W O || lost kid

"Goodmorning my love" Säger Louis när jag kommer ut i köket.

Ashton och Harry tittar upp på mig. Ashton ler svagt mot mig. Harry bara vänder ner blicken i tidningen igen. Efter att han sagt dom orden i förrgår har han varit kall mot mig, inga blickar, inga godmorgon eller godnatt. Bara kyla.

"Harry can we talk?" Suckar jag fram. Harry tittar chockat upp på mig.

"What would we talk about" Säger han kallt.

"Please Harry" ber jag. Han suckar högt men reser sig upp. Vi går in på sovrummet och stänger dörren efter oss.

"Why are you such a bitch?" Rakt på sak bara.

"Why are you such a whore?" Fräser han och korsar armarna över bröstet. Hans blick är iskall och full av hat.

"What makes you say someting like that?"

"It's the truth so why not?" Säger han lätt och rycker på axlarna.

"You scares me"

"Well this scares me" Säger han och rycker snabbt av mig min college tröja som jag har över linnet. Nu står jag här i bara linne. Med blåmärkena tydliga på mina ben och armar.

"How did you know?" Viskar jag fram.

"Do you remember that I can see what you feel? Right know you feel pain" Säger Harry. Fortfarande lika kall. "And then I know you two had sex yesterday. You kind of notice it on Louis since he haven't slept with a girl then you stept into his life" Han tar ett stadigt tag om min arm, precis över blåmärkena och mitt ansikte förvrängs i smärta.

"Please stop" Ber jag men han håller fortfarande ett stadigt tag om min arm. Jag glider ner på golvet längs med väggen tack vare smärtan.

"This pain Kylie. This pain is what you are going to feel in your heart when Louis can't be with you anymore." Nu inser jag att det är Harry som ger mig smärtan, det är han som överför smärtan genom sina krafter. Visst gör blåmärkena ont men inte såhär ont. "This pain is going to kill you slowly when Peterus are making your life into a hell. And it is all because of Louis" Fräser han. Han släpper min arm och det mesta av smärtan försvinner.

"If you hate me this much why are you still here?" Fräser jag och ställer mig upp.

"Because I can't leave! You, it's you! You make me hate you and love you at the same time!" Fräser Harry och jag backar några steg av rädsla.

"Do you know that feeling, when you don't know what the fuck you're feeling. I'm lost. I'm a lost kid." Säger Harry. En aning lågare den här gången.

"I know that feeling. I felt lost most of the time. But then Louis and I found each other. You need to find that girl that makes you safe."

"But you are that girl Kylie" Viskar Harry och kupar sina händer runt mina kinder.

"No I'm not. You think so but no. If we are meant to be, it'll happen" Säger jag och tar bort hans händer. "We are best friends who love each others."

"Trust me, I love you" mumlar Harry lågt.

"And now can you please stop being angry at me. I want you to be my friend" Mumlar jag. Harry nickar kort och drar en hand genom sitt lockiga hår.

Han går tätt efter mig ut ur sovrummet och tillbaka till köket. Louis och Ashton tittar ovetandes upp på oss. Innan jag hinner sätta mig ner drar Harry in mig i en kram. Louis blick far direkt till oss.

"I just want you to be happy" Viskar han i mitt öra. Det lilla leendet som numera spelar sig på mina läppar får Louis att rynka ögonbrynen. Men det skiter jag i, för just nu är jag bara glad över att ha min bästa vän tillbaka.

***

"Are you sure you want to do this?" Frågar Ashton och tittar allvarligt på mig. Jag nickar.

"I'm sure" 

Vi står utanför Lukes lägenhet. Han har inte svarat på sms eller samtal från varken mig eller Ashton på en vecka. Vi börjar bli oroliga och nu står vi här utanför hans lägenhet. Redo att bryta oss in om det så behövs.

Jag knackar försiktigt. Men inget händer. Inga ljud inifrån lägenheten eller lysen som tänds. Ashton gräver i sin ficka och fiskar upp en nyckel. Han vrider om nyckeln och dörren klickar till när den låts upp. Han puttar upp dörren och jag kliver in. Jag räcker mig efter lys knappen och lägenheten lyser upp. Det är första gången jag är här efter mitt och Lukes uppbrott. Den här lägenheten skulle vara våran. Här skulle vi leva lyckliga i alla våra dagar. Men nu är den hemsk. Det är dunkelt ljus. Lamporna i taket blinkar frenetiskt. Golvet är fullt med vätska om luktar alkohol. Glassplitter ligger lite här och var och dom flesta möblerna är omkullvälta.

"Looks like a fight happened here" Mumlar jag och går runt i lägenheten. 

Allt är stökigt, men när jag går in i sovrummet är allt rent. Sängen är noga bäddad och på hyllorna står tavlor som vanligt. Jag vänder mig om och tänker gå efter Ashton för att berätta om det konstiga. Men precis när jag kliver ut ur sovrummet stoppas jag av en hand runt min nacke. Lukes hand. Ashton måste ha hört mitt låga skrik då han snabbt dyker upp.

"Woha Luke, chill out for a minute" Mumlar Ashton och håller upp händerna.

"I think I will kill you, then Louis will feel how it is when someone takes away something from you that you love. And it will put you ina safer place since Cameron is back, ready to kill. I wasn't suppose to tell you that but who cares" Säger Luke hånfullt. Det är ungefär här jag förstår att hans känslor är borta. Dom är inte kvar.

"Luke we don't have to do this" Mumlar jag sakta och placerar min hand på hans som fortfarande ligger runt min hals. Luke skrattar bara högt.

"You can't kill me, you love me? Remember?" Säger jag med förhoppningen att det ska få lite av hans känslor att hoppa fram. Greppet runt min nacke blir lösare. Men innan jag hinner flytta mig från hans grepp är hans känslor totalt borta igen.

"Love?! Pft what is that?!" Skrattar han högt. Hans. Känslor. Är. Borta. Och jag vet att om han dödar mig nu kommer han aldrig klara av att sätta på dom igen, smärtan kommer göra för ont. Vetskapen om att han dödat mamman till sitt barn kommer sakta döda honom.