Bortom Blomster.

1. Prästkrage

Märta får tillbaka andan efter en hel dags sörjande av hennes föräldrar. Det är begravning. "Massa vuxna gamla människor som står här och sörjer mina föräldrar, vad konstigt" tänker Märta för sig själv. Hon vet att alla dessa människor egentligen inte saknar hennes föräldrar. Hennes föräldrar var inte snälla, det var något hon hade lärt sig av dem, och de att man måste arbeta för att överleva. Tidigt i livet fick Märta lära sig att ha skinn på näsan. När hon var 5 dog hennes äldre bror. Vid 7 års ålder dog båda hennes 3-åriga systrar. Och ja, nu hade den hemska sjukdomen tagit båda hennes stränga föräldrar. Ja, för dom var stränga. Egentligen sörjer Märta inte för att hon saknar dem. Hon saknar tryggheten. Att ha någon som fixar brödfödan, hus, arbete och all kunskap om naturen. Märta är trots all bara 12 år. Eller bara och bara hon brukar ofta påpeka hur stor hon är och allt hon klarar av. Och det finns nog väldigt mycket sanning i de uttalandena. Med så pass stränga och fattiga föräldrar så fick hon knappast leka med kottar. Medan alla andra barnen lekte med varandra på det stora kullen med stora vita huset, så fick Märta hjälpa till med att räfsa hö och gräs och fick sig inte ens betalt. Det hade hennes föräldrar sagt ifrån. De tyckte att Märta skulle lära sig livet den hårda vägen. Nu i efterhand kan Märta tacka sina föräldrar, dom visste att dom inte alltid skulle kunna finnas där och hjälpa henne. Men att det skulle ske så här tidigt var det nog ingen som trodde.

Kyrkklockorna klingar med ett tjutande ljud. Märta vaknar snabbt till från sitt dagdrömmande och ser nu klart på den gråa tråkiga folkmassan och på de gråa tråkiga väggarna i kyrkan. "varför skulle det vara så tråkigt". Märta tänker så om om ingen ett tag för att fördriva tiden, men så kommer hon på att det kanske inte var så konstigt med tanke på hennes föräldrar. Nu inser hon att det var detta de förtjänade ändå. Tråkighet. Men så i all tråkighet får hon syn på den varma strålande solen som kommit fram från regnmolnen. Ögonen dras till den stora gula ljusklotet. Två svalor kommer flygande framför fönstret. Märta lyser upp av förtjusning. Hon älskar svalor och leker med fantasin att de är hennes föräldrar. Men så händer något drastiskt: BOOOOOOM! Och svalorna krockade abrupt in i kyrkfönstret lämnandes två sprickor. Märta har nu en dubbel begravning för fåglarna och sina föräldrar. Nu kan väll inte livet bli mycket sämre. Jo det kan det för nu försvann den värmande solen och regnmolnen började sakna ge ifrån sig kalla blöta regndroppar.

Begravningen är nu färdig och människorna har börjat lämna kyrkan. Märta försöker tränga sig fram och få komma ut så fort som möjligt. Men då kommer en gammal torpare fram och säger "men hur ska det gå för dig lille plutten". Märta känner vreden inombords växa till en gigantisk tall. Hon är ingen liten plutt. Märta svarar den gamle torparen med: "och hur ska du klara dig gamla torpare, du är snart sjuk, döv och alldeles mycket svagare än mig!".

I samma ögonblick springer Märta ut i regnet. Och inser hur bra det faktiskt var att det regnade det betyder ju att åkrarna vattnas och blommorna frodas. Märta fortsätter springa längst skogsstigen mot huset. Hon passerar murrig björnmossa inbakat med gamla ruttnade bortglömda granstockar. Regnet bara öser ner vid det här laget. Det piskar mot ansiktet där hon springer fram. Dessutom  får hon grankvistar mot sig lite då och då där hon springer. En bäck porlar högt och rinner förbi, Märta stannar för en sekund och kollar ner i den klara isande bäcken. "Hon vill bara se om det finns någon fisk. Det kan ju vara bra nu när det bara är hon kvar i familjen och måste klara sig själv", tänker hon. Det fanns ingen fisk.

Framme vid den torra hölägdan har solen tittat fram igen. Hon ser sig omkring. Bromsar som surrar bland lukten av nymålad tjära. "mmmm. Nu är livet härligt. Bara jag och solen vid den här hölägdan. Mamma och pappa dom finns i hjärtat för all tid. Men jag vet att det inte kommer förbli så, jag vill inte komma hem. Då startar problemen.". Påminner Märta sig själv om. Hon väntar med att gå hem och stannar upp, lägger sig ner i det mjuka gräset. Börjar dagdrömma medans hon noga inspekterar de vildvuxna blommorna. Hon börjar räkna sorter, smörblommor, midsommarblomster, maskrosor, hundkex, Loka, äkta johannesört, rallarros, klöver och ljuvliga prästkragar. Hon kommer på sig själv och inser att problemen hemma ändå kan vänta ett tag till när hon sakta tar ett djupt andetag och andas ut. Tiden går och solen rör sig sakta över himmelen. Det kommer kalla vindpustar då och då. Men till slut måste hon börja traska hemåt.
Det är med tunga steg Märta sakta går över den stora lägdan mot kullen med stora vita huset. Väl framme vid stora vita huset måste hon åter igen korsa en mörk och murrig skog. Hon börjar gå på den välgånga stigen som leder hem. Hem till problemen. Hem till alla minnen. Hem till förödelsen.

Det är kallt i skogen, de höga granarna skymmer solen. Och de glesa stammarna tillåter viden passera som en vilt porlande bäck. "jag verkligen hatar denna skog, den vill mig bara ont. Det var den som gjorde att hela min familj blev sjuk. Usch vad jag ogillar den."maler det huvudet på Märta när hon snart passerat skogen. Hennes hus är inte stort, men inte heller litet som en torpare. Den är precis mellan storlek. Timrat av grova granstockar av hennes morfar Nils. Det är grått till färgen och återfinns mitt i den mörka skogen. Ungefär som ett hopp i mörker. Det är en liten glänta med två ganska stora ängar med alla sorters vilda blommor. Bredvid huset finns en liten lada där Märtas favoritdjur bor, Svalorna. Hon har döpt en som alltid kommer fram och beskådar henne, den heter videkissen för att den ser lika mjuk ut som en. "tänk att gården nu är min. Hur kan något så magiskt fint vara ett sånt dystert problem."