Halvdraken

Prolog

Vinden drog i den vuxna drakhonan, regnet piskade henne i ansiktet och hon kunde höra sin partners mörka oroliga rytande, han ropade gång på gång ut sin nyfödda dotters namn. "Corinne!", jämrade sig drakhonan, hon gjorde sitt bästa för att höra skriken av hennes dotter, men det ända hon kunde höra var dom svaga rytande av hennes partner, vindens susande läte, och vågorna som slogs mot dom höga klipporna som stod upp från havet under henne. Drakhonan blickade ned mot det svarta vattnet under henne, hade hennes unge ramlat ned i vattnet fanns det inte en chans att den skulle överleva. "Corinne!", försökte hon igen och tittade förtvivlat runt efter hennes dotters ljusa rödaktiga hud. Hennes dotter hade fötts med en människas kropp, men det var det enda som gjorde att hon liknade en människa, dottern skulle börja få fjäll och vingar när hon blev äldre. 

Ett mullrande ljud kunde höras från den mörka natthimlen, drakhonan blickade upp och ett  bländande ljus skapades framför ögonen, och en blixt slog ned över hennes ena vinge, hon röt till av smärtan som skar genom hennes vinge, och hon tappade balansen, den röda drakhonan störtade ned mot det svarta vattnet, hon vände och vred på sig för att försöka få sig själv till närmsta land. "Jerwin!", skrek hon ut hennes partners namn, inget svar från den ståtliga drakhanen kunde höras och hennes kropp slog ned i det kalla mörka vattnet. Hon försökte använda sina ben och sin fungerande vinge för att ta sig upp till ytan, men vattnet var för kallt och hennes kropp kändes stel som is. En drake kunde klara av några av dom kallaste väder med hjälp av deras fjäll och varma kropp, men det mörka vattnet grep tag i henne och hon greps av  panik. Hon kunde inte tänka klart förens hon kände en hård knuff under magen på henne, Helt plötsligt var hon uppe i luften igen och kunde höra ett trött flåsande av hennes partner, hon blickade ned under sig för att se hennes partner ha henne på hans rygg, Jerwins varma ljusblåa fjäll droppade av kallt vatten och hans röd-lila ögon var fyllda av förtvivlan och oro, och hans öron ryckte till då och då. 

Deras dotter var borta.