That Girl

Del 16

Dom som vill att Molly och Daniel ska vara tillsammans borde inte läsa deta kapitel. Det är ganska känslosamt och slutet är ganska sorgligt (på kapitelt alså) (men bara för dom som gillar Daniel)
Mollys perspektiv
Daniels ord gör ont. Men om han inte bryr sig om mig varför skulle jag bry mig om honom? Han låter mig aldrig förklara, han tror alltid det värsta om mig. Så varför har jag nånsin bryt mig? Har han nånsin bryt sig?
Efter att Daniel lämnade mig ensam med Kevin på skolgården följde jag med Kevin. Han vissa mig runt i staden där vi bor. Till sist hamnade vi på en lekplats där Kevin bärettar gamla minnen från hans barndom. Hur han, Daniel och Simon lekte här. Hur dom alltid stog upp för varandra.
"Jag minns en gång nära några äldre killar förstörde mitt sandslott dom jag hade byggt, Daniel var genast där och för mig. Han jagade iväg killarna och sedan hjälpte han mig att bygga ett nytt." Säger Kevin sorgset. När jag först träffade Kevin trodde jag att han var en kall, hård, idiot som bara brydde sig om sig själv och inte släppte in någon. Visst han bevisade att han var sån mer. Men han har en varm, mjuk, inte jätte idiotisk sida. Det gäller bara att hitta den.
"Det känns som om jag förstörde eran vänskap när jag kom hit" Säger jag medlidande.
"Gör inte det. Vi gled isär när vi blev äldre. Daniel och Simon är fortfarande som klister men jag gled bort från dom med åren. Började hänga med Markus och göra dumma saker. Sånt som jag ångrar" Säger han.

Kevins perspektiv
"Vart ska vi?" Frågar Molly ivrigt medans vi lämnar lekplatsen. Jag tänker ta henne till ett hemligt ställe som bara jag känner till. Det är det ända stället där ingen bestämer över mig. Hemma bestämer mamma, när jag tränar bestämer pappa, i skolan bestämer nån dum lärare och så vidare.
"Du får se" Säger jag lurigt för att göra Molly ännu ivrigare. Jag drar med henne in i skogen. När vi nästan är framme läger jag mina händer över hennes ögon så hon inte kan se något.
"Det är en överraskning" Viskar jag i hennes öra även om det inte finns någon annan än vi här. Jag leder henne dom sista 15 meterna innan vi kommer upp på en klappa. När vi står längst it på klippan tar jag bort mina händer från hennes ögon och sätter dom istället runt hennes midja.
"wow" Är det ända hon får fram.
"Jag vet" Svarar jag. Vi sätter oss på klipp kanten med fötterna dinglade över kanten. Där sitter vi utan att säga ett ord men ändå berättar vi hela historier för varandra.

Daniels perspektiv (samtidigt som Molly är på klippan.)
...

...

...

...

...

"Molly"