The music store

Tolv

Ogge, 19:35:

Hallå ni måste hänga med på festen den här helgen i alla fall. Ni är så jävla tråkiga som hela tiden sitter hemma med era korsord och lyssnar på tråkig musik.

Felix, 19:37:

Men jag kanske gillar att lösa korsord?

Omar, 19:37

Jag med!

Ogge, 19:38:

Amen lägg av, i helgen blir det fest har jag bestämt nu sedan resten av helgerna fram till studenten får ni bestämma precis vad ni vill göra och jag är med på det.

Felix, 19:39:

Deal.

Ogge, 19:41:

BRAAAA!! :D

Omar, 19:42:

Men jag har möte med balkommittén...

Ogge, 19:45:

Skit i den vafan

Omar, 19:46:

Om du lovar mig att hjälpa mig att måla massor med dekorer till balen :)

Ogge, 19:47:

Okej......

Omar, 19:47:

Bra, deal där också dårå.

Konversationen med Ogge och Omar om festen i helgen fick oron att vända sig i min mage. Jag hade bara dåliga erfarenheter från tidigare fester med folk som spydde i blomkrukor och polisen som var tvungen att komma och avbryta. Man kunde säga att jag från en början hade varit en riktig festprisse, jag var på alla fester man kunde tänka sig men på senare tid hade det vuxit från. Jag var inte alls lika intresserad av att trängas i en trång lägenhet tillsammans med alldeles för många människor och hälla i mig en massa alkohol. Det var inget jag riktigt strävade efter i livet mer än kanske någon gång då och då när man var på riktigt humör för att göra det.

Den här gången gick jag med på att följa med Ogge på den här festen för att för det första vara en snäll vän men även för det andra att förhoppningsvis kanske möta på Oscar från musikbutiken där. Inte för att jag trodde att han brukade hänga på vanliga hemmafester för omogna gymnasieelever. Han hade nog passerat den tiden i sitt liv för väldigt länge sedan, vilket jag nog också hade gjort om man tänkte efter.

Medan Omar och Ogge spammade min mobil med massor med meddelanden om helt olika saker så lade jag undan den och gick mot köket där pappa stod och lagade middag medan Jill läste tidningen. Det var nästan alltid så här hemma hos oss, pappa lagade mat och Jill höll honom sällskap, fast det var kanske inte så konstigt då han var väldigt duktig på att laga mat. När Jill lagade var det inte så värst god mat som serverades utan ofta trista koldolmar eller pölsa.

"Har du läst det här reportaget i DN om den här killen som hoppat av skolan för att satsa på att starta igång industrin runt skivor igen? Det är helt absurt!" Jill lade ner tidningen på bordet utan en vetskap om att jag stod runt hörnet och hörde precis vad det var hon sade.

"Ja, jo jag läste det i morse", svarade pappa samtidigt som han rörde om i stekpannan fylld med wokgrönsaker.

"Skulle Felix få för sig att göra något sådant skulle jag fråga honom vad han håller på med. Det är ingen framtid i att hoppa av skolan för att satsa på något sådant löjligt." Hon lät väldigt bestämd och det förvånade mig faktiskt att hon tänkte på mitt eget bästa - även fast jag blev lite arg att hon inte tyckte att jag skulle få välja min egen väg i livet. Tänk om jag hade velat göra precis samma sak som honom - om jag verkligen brann för något. Skulle jag då inte få göra det?

"Då skulle nog jag ha tagit ett snack med honom, men jag tror inte min son skulle göra något sådant och nu behöver vi inte oroa oss för att han ska hoppa av skolan för han tar studenten om bara någon vecka", försvarade pappa mig.

"Man vet aldrig med ungdomar idag", sa Jill och då bestämde jag mig för att gå in i köket.

"Hej hej", sa jag ganska obekymrat och slog mig ner på en av stolarna. Man kunde se att Jill blev lite stel då hon kanske insåg att jag hade kommit på henne snacka illa om mig. Inte för att det hade varit riktat så värst mycket på mig men hon hade ändå nedvärderat mig en aning.

"Du Felix, visst var du och Omar på den där musikaffären det står om i tidningen och köpte något till farmors skivspelare?" frågade pappa.

"Ja", svarade jag enkelt men lite dröjande.

"Känner du han Oscar Enestad som jobbar där eller? Det står nämligen om honom i tidningen att han hoppade av skolan för att verkligen satsa på något han brann för. Tänkte att han kanske kunde ha gått på din skola tidigare eller något sådant", undrade pappa. Oscar Enestad var alltså det han hette. Det skulle jag lägga på minnet. Jag vände ner blicken för att kunna syna bilden på mittenuppslaget där intervjun var. Uppslaget var fyllt av fina bilder på honom och sedan var det en lång text som handlade om honom - vem han var och vad han gjorde utanför jobbet.

"Nej jag känner inte honom, det var Omar som typ hade varit där innan", svarade jag samtidigt som jag försökte komma på ett sätt att minnas hans efternamn på.

"Så du hade ingen aning om vem han var?" frågade Jill och vände tidningen för att jag skulle slippa läsa texten upp och ner. När den låg rättvänd framför mig läste jag genast genom faktarutan till vänster och fick där med veta att han bara var ett år äldre än mig. Född 1997. Därför kanske Ogge i alla fall hade någon aning om vem han var, för han kände alla i hela stan.