Stalker - o.e

Del 1

Jag drog in vårluften genom näsan och lät mina ögon vila på den stora skolbyggnaden framför mig där jag satt på en av bänkarna utanför. Tredje gången jag hade blivit utslängd från lektionen den här veckan och det var bara tisdag. Skolan var inte min grej egentligen, trots att jag hade bra betyg och var omtyckt av de flesta lärare. Jag visste inte riktigt vad som gjorde att jag blev utslängd, mer än att jag pratade med mina kompisar väldigt mycket och käftade upp mig mot en del killar i klassen. Jag kunde inte heller riktigt sätta ord på vad jag skulle säga till mina föräldrar, inte för att jag oroade mig speciellt mycket. De hade redan vetskap om mina tidigare skolkningar och beteenden i skolan och de hade tidigare försökt straffa mig genom att göra olika regler som jag strikt skulle följa om jag inte ville få andra negativa följder. Men de hade väl gett upp, jag fortsatte ändå bete mig som en huligan i vissa sammanhang och det var inget jag riktigt kunde kontrollera. Det var såhär jag var och det var såhär de fick ta mig.

Bänken jag satt på var ganska kall och den lätta brisen bet i mina kinder. Jag hatade egentligen att sitta här ute när alla andra var på lektion för det var helt dött. Ingenting hände runtom den stora tegelbyggnaden under lektionstid utan det var bara innan skolan, runt lunchtid och efter skolan som det var lite fart och fläkt här. Det var nästan lite konstigt då jag kände många som skolkade eller sjukanmälde sig för att de skulle slippa vissa lektioner. Man kunde därför tänka sig att fler skulle röra sig runt just huvudentrén till skolan.

Ett obehag från någonstans kröp igenom min kropp och det kändes precis som att jag blev iakttagen av något eller någon även fast det inte var någon här. Min kropp signalerade att något inte stod riktigt rätt till genom att sända ut konstiga känslor i min kropp - precis sådana som jag tidigare några gånger fått. Känslan var svår att beskriva men den spökade ändå med kroppen och fick en att känna sig väldigt orolig. För att verkligen se om jag var ensam så ställde jag mig upp från den kalla, hårda, obekväma bänken och blickade runt mig.

Min blick fastnade vid ett av fönstren högt uppe i byggnaden där en gardin snabbt drogs igen när jag tittade dit och av det växte obehaget ännu lite mer. Var det någon som hade stått där uppe och tittat på mig utan att jag visste om det eller var det bara en lärare som drog för fönstret i syfte att få klassrummet att bli mörkt? Jag kunde inte riktigt avgöra vad det var men av någon anledning övervägde jag att det var det första, även det värsta alternativet jag hade kommit upp med i mitt huvud.

Oron som nu hade tagit över mina handlingar förde mig genast mot skolans port, uppför trappan och in i värmen igen. Efter det var det som att mina steg fortfarande gick av sig själv med ett endaste mål och det var mitt skåp där jag skulle hämta min väska för att sedan sticka hem. För det första så var jag inte det minsta taggad på att ta mig till nästa lektion efter att blivit utkastad och för det andra kände jag att det egentligen inte spelade någon roll var jag befann mig. Skolarbetet skulle ändå aldrig göras.

När allt var ihop plockat i mitt skåp låste jag igen det och begav mig bortåt i korridoren. När jag kom runt hörnet för att ta mig nerför trappan till bottenvåningen mötte jag den där killen som många brukade prata om, han som såg bra ut men betedde sig riktigt underligt. Vad hans namn var hade jag inte lagt på minnet men jag visste att det började på O i alla fall. Jag hade inte heller någon riktig aning om vad det var han hade gjort för att få alla att tala om honom på ett nedlåtande sätt.

Precis när jag passerade honom drog jag upp min telefon ur bakfickan för att skriva ett meddelande till Alexandra, min bästa vän. Hon och jag gick i samma klass, därför var hon inne på lektion nu tillsammans med de andra i vår efterblivna klass.

"Ey du!" Killens röst ekade i trapphuset och jag tittade mig om för att se om det var mig han menade genom att ropa något ganska klumpigt. Precis som jag befarade var hans rop riktat till mig eftersom det inte fanns någon annan här inne.

"Ja, precis du - det är väl ingen annan här eller?" flinade han brett och tog sig ner några trappsteg för att ta sig lite närmre mig. Hjärtat i mitt bröst började slå allt mer snabbare och jag kände hur stressen och oron tog över mig på alla sätt och vis.

"Ville du något särskilt eller?" undrade jag med en dryg attityd i rösten. Killen flinade bara ännu mer och nickade.

"Ja eller jag ville egentligen inget särskilt, typ bara snacka lite", försökte han flirtigt och rörde sig ännu närmre mig. Obehaget steg i min kropp och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra eller hur jag skulle bete mig i den här situationen.

"Om du ursäktar så har jag inte tid för att småprata, jag har väldigt många andra viktiga saker för mig, typ som att gå hem från det här dårhuset", fnös jag åt honom när han placerade sin iskalla hand på min axel som endast täcktes av en tunn kofta. Jackan hade jag i handen men jag hade inte hunnit ta på mig den för att jag var rädd för att någon i min klass skulle märka mig gå iväg.

"Så du är en sådan, en skolkare", svarade han enkelt.

"Det behöver väl du ändå inte bry dig om", morrade jag och lämnade honom bakom mig i trapphuset genom att rusa nerför trapporna till entréplanet. När jag passerade rektorsexpeditionen som låg i en glaskub försökte jag att gömma mig så gott som det gick eftersom jag inte orkade med ännu ett tjafs med rektorn om att jag stack hem tidigare. Väl ute genom dörren utan att bli påkommen skrev jag klart meddelandet till Alexandra som jag hade tänkt skriva tidigare.

Till Alexandra:

Du, jag måste berätta en grej för dig som hände nyss! Kom hem till mig så snabbt du bara kan.