What is wrong with me?

Kapitel 17

Mias perspektiv

Plötsligt kände jag mig ledsen. Jag vet inte varför. Det bara kom. Ångesten, stressen, sorgen. Allt. Jag vet inte, jag kände bara inte för att stå kvar där jag stod. Men jag gjorde det ändå, för Felix skull. Han vände sig mot mig.

- Snygg räddning, ängeln min, sa han och pussade mig på pannan

- Tack, mumlade jag och han rynkade på näsan

- Vad är det gumman? frågade han och strök bort en hårslinga som fallit ner framför mitt ansikte

- Inget, ljög jag, jag ville inte att han skulle få veta hur jag känner egentligen

- Berätta, ängeln min, sa han och satte sig på en stol

- Nej, det är inget, ljög jag igen, jag hade visst ljugit typ hela morgonen!

- Jag lyssnar och kommer respektera dig, kom nu! sa han och klappade på sitt knä för att jag skulle sätta mig där

- Men det är inget, mumlade jag medans mina ögon började fyllas med tårar. Men jag tänkte inte gråta, inte nu

- Ängeln min, sa han som om han förstod

- Berätta, sa han vänligt

- Du fattar inte, det går inte! Det kommer inte leda någonstans, du kommer bara tycka synd om mig! Jag vill inte lägga någon tyngd på dina axlar! Jag vill inte berätta för det kommer förstöra det vi har just nu! Jag vet att vi knappt känt varandra i två veckor, men jag älskar faktiskt dig! Jag har andra känslor också som inte går att förtränga! Jag vill dö! nästan skrek jag och arga tårar rann ner för kinderna

- Älskling, viskade han och gick fram för att krama mig

Men jag ville inte. Jag hade berättat det jag inte ens vågat erkänna för mig själv. Jag puttade undan honom och sprang upp på mitt rum. Hur kunde jag berätta? Jag var arg på mig själv. På Felix. Ja, till och med på Daff. Jag var arg på allt egentligen. Jag slängde mig på sängen och torkade bort tårarna. Allt jag ville var att dö. Varför gjorde jag inte bara det?

__________________________________________________________________

Tusen, tusen tack till 100 reads!! Asså gud vad glad jag är! Tack så mycket!