Till barnen som var tvungna att växa upp för snabbt

Kapitel 1

Min pappa lärde mig väldigt tidigt som barn att man inte ska öppna munnen ifall man inte har nått vettigt att säga. Och Inte ens då ska man tala. Med hans extremt dåliga temperament var man tvungen att lära sig sådant i tid.

Läs av situationen. Vilket humör är han på? Är han upptagen? Är han trött? Kanske är bäst att bara låta honom vara i fred. Är det verkligen värt att säga det som man vill ha sagt? Förmodligen inte. Hans respons? Kommer han att bli exalterad, irriterad eller nonchalant? Det vet man inte. Kanske är bäst att låta han vara. Vill han ens ha mig här? Vill han ens ha OSS här? Känns inte så. Varför umgås han inte med oss? Han är här men ändå frånvarande. Han är trött, han har jobbat, han är tjurig. Han är.. Han är.. Ursäkter ursäkter ursäkter. Det ska alltid handla om honom. Hans mående, vad han vill och vad han känner. Allt annat är irrelevant.

Det blir alltid bråk för minsta lilla och säger man något fel så kan det gå riktigt illa. Hans humör går upp och ner och det är svårt att hänga med i svängarna. Men en sak är säker.. Det absolut viktigaste är att man alltid ska ha i åtanke att det aldrig är hans fel, utan det är alltid alla andras. Det är iallafall de som jag fick lära mig tidigt, för annars blev det hus i helvetet.

Han kanske aldrig har lagt en fena på oss barn men det han har gjort i alla dessa år är värre en slag hit och slag dit. Utan det handlar mer om de psykiska. Jag kan inte sitta och tala om för er hur mina syskon har upplevt de hela utan detta är vad jag känner och vad jag har upplevt.

Jag kan säga så här,,  jag önskar att han hade slagit mig. Jag önskar att det gällde simpla saker som knuffningar och slag hit och dit, för de hade man kunnat tåla och på något sätt så hade man kunnat komma över det, åtminstone nångång i livet. Men det han har gjort sitter kvar en idag och det kommer aldrig någonsin att försvinna, för det sitter nergrävt djupt inne i min hjärna. Allt jag gör och allt jag inte gör, alla mina tankar och känslor .. allt beror på honom.

Jag tror inte att jag någonsin fick chansen att bli en egen individ med egna känslor och tankar. Han gjorde mig till den jag är idag, vilket inte alls ska låta som någon komplimang. Jag vet knappt vad jag själv tycker, tänker och vad jag vill ibland och de beror på det faktum att jag aldrig fick. Jag fick inte tycka. Jag fick inte tänka. För det han sa, de han ville och de han tyckte var det ända rätta. Inget annat. Så hur går man tillbaka? Hur vänder man tillbaka tiden? Hur omprogrammerar man sig själv? Hur tar man bort grunderna till det som gör att man är som man är? Hur nollställer man sig själv? Frågar åt alla med likvärdiga problem.

Jag känner mig så låst i min egna kropp, de känns inte som att jag själv styr den. Kanske för att jag egentligen aldrig har gjort det. Inte på riktigt.

Under hela min uppväxt har jag på något sätt trott att det var mig det var fel på. Men jag hade fel. Så så fel. Nu i efterhand så har jag fått lära mig att det är precis vad sådana personer vill få en att tro, de gillar att tvista på sanningen och få dig gå emot dig själv. Dem bryter ner dig tills du inte längre kan stå på dina egna ben. De gör allt för att få dig att tro att du helt enkelt inte skulle kunna klara dig på egen hand, dvs att du inte skulle klara dig utan dem.

Att visa sin kärlek må inte vara min fars starkaste sida. Det ska gudarna veta. Vi kan skylla på hans uppväxt och hans inkompetenta föräldrar. Men de flesta som växer upp i misär med narcissistiska  föräldrar brukar oftast vilja gå en helt annan väg än i dess föräldrars fotsteg. Man brukar vilja bli bättre och starkare. Man brukar oftast känna att man inte vill sluta upp som ens avskyvärda föräldrar och därmed vägra att bli någonting som dem. Men någonstans däremellan gick det snett för min far. Han blev dem. Kanske dock en aning mildare version av dem, men ändå densamma.

Vi kanske bodde under samma tak, men en sak är säker och det är att vi inte delar samma minnen du och jag pappa.

Det är sjukt att jag har gått från att dyrka dig och se upp till dig. Till att hata dig och inte vilja bli som dig. Jag hatar de dåliga sidorna som jag har ärvt av dig, jag hatar min näsa som är en kopia av din, jag hatar att mitt humör kan skifta lika fort som ditt, jag hatar alla våra likheter. Men det jag hatar mest är att jag inte kan hata dig, inte ens lite. "Som hans dotter så älskade jag honom. Men som en människa så hatade jag honom"

Men det finns dagar där han vaknar upp på rätt sida. Det är dessa dagar som gör han till den allra bästa och det är då det blir svårt att inte älska honom. Det går inte att hata på honom då man vet att dessa sidor finns. Dem kanske inte är framme så ofta men ibland så, tillräckligt för att inte kunna säga upp kontakten helt. Jag önskar bara att han la manken till. Bara lite, bara ibland. Det räcker.

Jag kanske inte vet vad jag själv tycker om och vad jag vill här i livet.

Men det jag vet är.. Jag vill inte vara dig.