Sommarjobb

Sommarlovet har precis börjat, det har bara gått tre dagar än så länge. Det känns faktiskt ganska skönt. Jag lägger mig ner på sängen och Josefin sätter sig bredvid mig. Jag reser mig kvickt upp och tittar på henne innan jag brister ut i skratt. Efter en liten stund tänker jag tillbaka på förra sommaren då jag och Jossan var hos min farfar och hjälpte honom med hans café ute på skärgården.

-Vi kanske kan åka ut till skärgården och hälsa på min farfar i år igen och kanske få hjälpa honom med hans café? Vad säger du? frågar jag och ler mot Jossan. Hon ser lite fundersam ut men skiner sedan upp som en sol och nickar nöjt. Hon är den systern som jag aldrig fick, det vackra mörka, halvlånga håret som lyser i ljuset från lampan, hennes havsblå ögon passar henne väldigt bra, hon är dock inte så jättelång men alltid när man ser henne så skiner man upp som en sol och hon skrattar åt exakt allt. Hon är som mig förutom att jag har mörkblont hår, jag har väldigt mörka ögon, jag är ungefär ett huvud längre än Jossan också, vi har alltid lika kul ihop men det är inte ofta vi bråkar. Hon är allt man kan önska sig helt enkelt. Förra sommaren var en katastrof då hela cafét nästan höll på att brinna ner, så ska det inte bli i år. tänker jag och ler lite smått för mig själv.

-Är du hungrig? frågar jag Jossan medans hon rotar runt i min garderob.

-Ah, lite. Kan jag låna den här? svarar hon och visar upp en av mina rosa klänningar. Jag nickar och går sedan ut i köket för att fixa något att äta.

-Titta ut! ropar Jossan och pekar ut mot havet.

-Vi är snart framme i skärgården. svarar jag glatt och ler mot henne. Sju minuter efter går vi av den stora färjan och letar efter cafét. Det ligger en liten bit inne i skärgården, det är massor med folk utanför cafét, det är nästan så mycket så att man måste tränga sig förbi för att komma fram. Jag tar fram mina nycklar och låser upp dörren. Vi kollar oss runt men hittar inte farfar, jag ringer till honom och berättar att vi har kommit fram men det ända svar jag får är att han har åkt utomlands och beslutar sedan att jag och Jossan ska få ta hand om cafét medans han är borta.

Jag cyklar fram till affären för att köpa lite ingredienser till alla bakverk. När jag går ut från affären är det en lång mörkhårig kille som springer in i mig, han ber om ursäkt och hjälper mig med att plocka upp varorna. Han springer in i affären igen men är snart ute igen men denna gången med ett kålhuvud och skrattar lite åt mig. Han hade precis flyttat hit med sin familj och bodde några meter ifrån cafét. Xander som han heter följer med mig in till cafét och hjälper mig med att plocka upp varorna och Jossan kommer ut rusande till oss och drar in mig i en kram. Xander presenterar sig och jag går in i köket för att börja baka. Jossan kommer sedan in till mig och frågar om vi kan fixa en fest ikväll., jag går med på det men svarar sedan att vi måste fixa allt.

Jag går mot stranden med Xander där vattnet i den skyddande viken låg stilla och blankt som en spegel, vi ser en svart katt springa förbi oss, jag kommer då på att svarta katter bukar göra så att man får otur. När vi kommer tillbaka till cafét ser jag att det hänger massor med färglysande lampor i träden, lite smått med ballonger och glittrande konfetti och snören. Alla gäster börjar komma, det blir över 200 stycken, som tur är så är vi på caféts baksida.

Sophie! hör jag Jossan ropa utifrån baksidan. Jag rusar som ett skott ut mot henne och frågar vad som har hänt. Hon pekar på en kille med lila tröja och viskar lite diskret att det var han som hade råkat förstöra min farfars dyrbara gamla vas från Indien då han var där 1979. Jag går mot honom och plockar upp alla delar från vasen och går sedan in i köket. Jag ber Xander att starta datorn och sedan gå in på ebay och kolla om han hittar en exakt likadan vas och det gör han, jag beställer en ny och den kommer redan två timmar efter att jag hade beställt. Jag hör mobilen ringa och jag svarar.

-Hej, det är farfar. Jag tänkte bara säga att jag är påväg hem.

-Okej, bra. Jag saknar dig redan. svarar jag och lägger på. Jag rusar ut till Jossan och säger att vi måste avbryta festen. Redan efter cirka tretton minuter har alla 200 ungdomarna gått.

-Hej Josefin. hör jag farfar säga och jag går lugnt ut till dörren men jag känner hur min puls slår hårdare när jag möter hans blick, hård som flinta är den som borrar sig in i mina ögon. Jag känner den kalla blicken från honom men han ger mig sedan ett varmt leende.

Redan efter fem dagar åker jag och Jossan hem igen.

-Var det verkligen bra med att fixa en fest? frågar jag henne och börjar flina lite.

-Nja, kanske inte men det var iallafall kul så länge som det varade. Men vi kanske inte ska fixa någon fest på ett tag iallafall. svarar hon och skrattar. Det plingar till i min mobil. Det är ett meddelande från Xander. "Hej, det var väldigt kul att få lära känna dig och Jossan. Kommer ni hit nästa sommar igen?" Jag ler för mig själv och svarar snabbt. "Kanske, det tar vi då."